Jag blir fullständigt galen på att jag aldrig kan känna mig frisk längre.

Jag blir galen på folk som aldrig kan hålla det dom mer eller mindre lovat, som att jag knappast orkar bry mig. men jo visst ändå gör jag det.

Galen på hur mycket bara ett enda litet sne steg, eller ett enda litet ynka ord kan göra.

Galen på alla folk som lever livet utifrån alkohol och droger, dom som inte kan förstå hur man kan vara nykter en helg utan att behöva sitta inlåst. eh, svårt eller?

Jag blir också förbannat galen.. 

såhär långt kom jag innan jag blev avbruten, och nu kommer jag inte ihåg vad det var jag skulle komma fram till..

Men jag delar med mig av dom här orden som jag skrev, trots att jag inte riktigt kommer ihåg vad det var jag tänkte, eller vad jag kände en frustration över. säger man så? frustration?

I allafall.

det blir ofta så, jag är förbannad för stunden och kan näst intill sätta mig ned och fälla några tårar, krossa ett fult gammalt glas, som att det gör saken bättre? men det känns bättre.

Sen när dom tårarna är bort torkade och glas skärvorna bortplockade och näst intill bortglömda, så kommer jag knappt ihåg vad allt det gällde om. Eller så tycker jag att jag är så pinsamt patetisk att kroppen glömmer bort det automatiskt för att slippa skämmas, vad vet jag.

Nu ska jag sova, det blir inte sovmorgon imorn men inte tidig heller. jag ska i allafall sova.

Natti