• 
  Vem är egentligen "perfekt"? jämnt ialf 
• Hur skulle ditt liv se ut om du minskade lite på dina egna krav? till det bättre eller till det sämre?
• På vilket sätt kan jag lära mig att se och bekräfta mig själv i min vardag? även lyssna på andra
• Hur skulle du kunna tänka för att vara lite mer nöjd över allt du ändå hinner och presterar trots att jag inte hinner allt på min att göra lista? även en dag då du sitter i soffan och degar hela dagen, har man alltid iallafall tänkt en hel del, och kommit långt med tanke kraften om att få saker gjorda. Du måste ju alltid kunna tänka på saker innan du gör dem, och vem vet, kom du kanske på ett bättre sätt att göra den där grejen imorgon istället?
• Vem är bra på att tycka om sig själv för den han hon eller han är som människa snarare än för det han eller hon gör och presterar? Vad kan du lära dig av honom eller henne?
• Vem är aldrig nöjd med sig själv oavsett hur mycket han eller hon gör och åstadkommer? Vad finns det för lärdom här så att du själv inte faller i samma prestationsfälla?

Jag vill också ha det, de där alla andra offrar allt för. Som man själv blir klämd någonstans i kanten för, för att man själv vet inte vad de är för något. Vad de är för slags dragningskraft alla utsetts för.

Själv har man trott ett fåtal gånger att man fått känna på just de där alla talar om, men att man efteråt inser att det bara var ett dåligt försök till att få det där omtalande.

Jag är faktiskt rent utav rädd för att det ska gå för långt, att man ska bli för bekväm med sig själv att man inser att det är enklast så. Man har ställt sig själv för många höga krav, alla har utsetts för något dåligt och är på sin vakt, ingen kan va så bra som dom var i de tidigare åren, mot den första.

För alla inser hur illa det gör en att vara för snäll.

Man utsetts för för många dåliga försök och idioter att man tappar begreppet totalt och rent utav hoppet.

Vad finns kvar då att hämta, då kommer det aldrig bara att dyka upp.

När du bara går förbi alla går dom också förbi dig, när du väl gått förbi någon är det väldigt svårt att gå tillbaka baklänges.

"Jag kommer aldrig kunna ställa mig i ledet när de skriker att jag måste, 

Jag kommer aldrig gå åt samma håll som de fastän de ber mig om och om igen, 

Jag kommer aldrig tala samma toner som de viskat till mig att göra allt för många gånger, 

Flyga högt bland molnen, det är min melodi. Vill du spela på mitt piano ska du inte klinka rätt, du ska klonka fel och skratta med mig tills vi tappar andan. 

Flyga högt bland stjärnorna men för att vinna måste man våga. Trillar du på dig själv tar jag dig, ja min famn kan du alltid falla tillbaka i. Jag kommer finnas där och när dom andra gått, vara där innan någon annan kommit.

De viskar, pekar. Jag kan känna deras hat från blickarna som bränner i min nacke. Men det gör inte så mycket, för jag visste från början att jag aldrig skulle bli en utav dom.

Blåbärsrisen gör mitt sinne lungt och jag tar hellre den långa vägen över berget bara för att få se dessa blå kristaller istället för E20, livet är mer än att stressa, livet är till för att det ska upplevas inte springas ifrån.

ta av dina strumpor, ta av dina skor så ska du få känna hela jorden under dina fötter, taket? Det ända taket här är dina egna begränsningar.

Den första känslan som minnet glömmer är smärta, och visst är det tur.

Det sista som över ger människas sinne, är hoppet, visst är det tur.

Jag tror att efter regn kommer solsken, även om molnen ligger tätt inpå varandra just nu.

Jag tror att endast ett brustet hjärta kan brinna fullt ut, även om det krävs många tändstickor för att få fyr på den fuktiga veken.

Men något jag däremot vet är att jag är kapten över skeppet mitt liv och valen jag gör idag lägger kursen för imorgon.

Så nu ska jag segla på spegelblanka hav och gå i hamn där ingen tidgare varit.

Jag ska häpna andra, jag ska göra saker de aldrig trodde var möjligt, jag ska göra mitt namn att ingen ens har tanke att tveka på mig igen. "

"Vi ligger som packade sillar i hans säng. Jag vilande på hans bröst, Vi satte väckarklockan på 7, men den går 6 timmar efter fröken ur så solen står högt på himmlen när den piper.

Hon sa att vi borde sluta använda underkläder eftersom det blir mer att tvätta, vilket är onödigt då de ändå bara åker av. Men ibland har vi rosé kvällar och då dansar vi runt i vita spets trosor till toner från det ljuva 70talet tills vi inte längre orkar. Och det gjorde vi igår så det ser ut som ett snötäcke i lägenheten utav all vit spets.

Eftersom det är varmt på dagarna men så mycket kallare på nätterna så kalla att vi inte vågrar öppna fönstrerna, så deras cigarettrök gör om vårat vardagsrum till en rökfylld diskolokal. Allt blir så vackert i dimma, mystiskt och förbjudet. I dimma kan man göra mystiska och förbjudna saker. Men dagen efter påminner det mest om en instängd knarkarkvart.

Obemärkt går jag förbi överfyllda 7eleven men noterar den nybakta kanelbulledoften, omändå tänker jag tyst. Säkerhetsvakten på systemet synar mig nerifrån och upp, uppifrån och ner när jag traskar in med min goda vän i ett par alldeles för slitna Converse, och jag kan inte hålla mig från att le.

Tänk er, tovigt hår, sneda brillor och en skrynklig urtvättad thisrt som luktar allt för många olika parfymer ett par lite för stora höga jeans shorts som lika gärna kunnat varit min mammas gamla från de lite tidigare åren. Tänk om han visste att jag inte heller hade några trosor på mig? Tror ni att han hade arresterat mig då och kört mig till finken? Eller kanske blivit upphetsad och smygtaffsat under ursäkten "kroppsvisitering".

3 dagar innan löning och stressade damer och herrar plockar sina varukorgar fulla med Sofiero och lådvin.  När jag ser människornas upphetsade miner när de sneglar förbi Absolut vodkas hylla och sedan den sorgsna som dalar ner över deras soc fyllda korgar, vill jag ta med alla hem och bjuda på vår godaste absint. Men det hade ju inte gått för den drack vi ju upp igår.

Som en salt sommar bris ifrån havet sköljde ett "aha" över mig. Varken med buller och bång, varken med orkan eller regn. Jag bara visste när den smekte min kind, att nu har vinden vänt. Och även om den blåser kallt idag, så puttar den mig fram i rätt riktning."

Ibland kunde inget kännas falskare än just då.

När man kommer in på Statoil en tidig morgon man själv kommer in med en god vän och skrattar så mycket att man håller på och vika sig dubbelt efter våra sjuka samtal i bilen och för gubben utanför får kärringstopp efter kärringstopp. Livet kunde liksom inte bli roligare än för oss två just då..

Hon bakom kassan klämer fram ett stort brett leende och följer oss med blicken hela vägen fram till kassan säger hejhej med den vänligaste och mjukaste rösten hon kan få fram, även fast man ser på långt håll att hon bara egentligen har lust att skrika håll käften åt en och sedan inte säga ett ord och knappt peka på summan man ska betala.

När man träffar på en gammal bekant, jobbar kollega, en inte så nära släkting ställer artighetsfrasen:Allt bra? Man hinner knappt svara "jo de är bra" förrän det att dom slänger ur sig" härligt, eller skönt att höra".

Dem där lätta stela kramarna som knappt kan jämföras med en klapp på axeln. Ibland skulle man bara önska att endast handslag existerade.

Och dom där små kallpraten på Ica.. man möter en gammal vän eller bekant, även fast båda har bråttom iväg ska man stå och prata i tjugo minuter om vädret för att ingen vågar säga ifrån.

Hur butiksbeträdet har samma glada leende och lättsamma röst när kunden provar sitt sixtioandra par skor och säger att de fortfarande klämmer.

Hur man ler vänligt och förlåtande medlidande till mamman som står mid sitt inte gråtande barn utan storbölande och skrikande barn i den långa kön eller bordet bredvid på en resturang.

Eller när någon säger det är ingen fara och ser glad ut som om inget hade hänt när man ber om ursäkt för något, fast den inombords svär och bara har lust att slå sig i huvet så fort den får chansen och ingen ser.

Ibland skulle man bara önska att alla sa och tyckte de dem verkligen känner för.  Jag märker av för lätt hur det egentligen är, och de känns nästan tusen gånger värre, och miljoner gånger irriterande.

Jag säger ja till att spela ut sina känslor..kanske Ibland skulle det iallafall kännas enklare att skjuta sig själv i huvudet än att förstå världens alla idioter och logik.

Jag minns det som igår. du såg på mig med ögonen helt blöta, och jag såg på dig med en blick som skulle kunna döda.

Man skulle nästan kunna tro att vi levde ut varandras känslor. Jag borde egentligen gråtit inte du.

Jag visste redan innan hur arg du skulle bli men jag visste inte du skulle gråta.

jag tror du kände på dig att jag behövde få spela ut lite känslor fast det borde varit tvärtom, du lät mig slå. Du lät mig slå så hårt tills jag träffade fel och du flög ned i golvet med en duns och kipade efter luft.

Jag minns inte om jag faktiskt tyckte det var roligt eller om jag bara skrattade av räddsla, jag minns att jag inte förstod vad som hade hänt dem senaste minuterna. Det fick mig att "vakna upp" vilket bara var ren tur.

Jag hade nästan hoppats på ett slag tillbaka men du gav mig bara en hård kram vilket var det bästa du kunde ge mig i det sämsta tillfället.

Jag älskar att du förstår mig, jag älskar att du vet att jag visste att jag hade fel och varför jag agerade som jag gjorde.

Om jag hade fått välja idag hade jag knappt gått upp ur sängen, eller så hade jag satt mig ensam mitt ute i skogen någonstans, idag vaknade jag på helt fel sida av sängen, kanske till och med golvet. 

När man inser hur bra man faktiskt har det, inser man sekunden efter hur mycket som också faktiskt skulle kunna bli bättre.

Låt den här dagen gå fort och enkelt