Spanien imorgon och sjuk igen börjar bli en vana?

MIN VANLIGA OTUR ATT BLI SJUK EN DAG INNAN vi drar till spanien!!! perfekt!

hoppas verkligen över allt att detta äckliga lämnar min kropp tills imorgon bitti, packningen får duga mer orkar jag inte packa..skit också!

Det ska spelas högt fast fallet kan bli hårt. Ibland har han räckt mig sina händer, ibland har han sagt sånt där som du och jag och vårt. Kan någon själ begripa varför ord som vi och vårt gör mig så svag och rädd? Ibland har han hjälpt mig att glömma hur ensam jag är för ett tag. Kan någon förklara varför det gör så ont, så ont att se? Så jag sluter mina ögon och låtsas att jag inte vet hur ensam jag är. Kanske är det dina ögon eller kanske dina läppar, Kanske är det bara en illusion, Känslan av att få tycka om någon, Längtan efter att få längta. Kanske är det ingenting, Kanske är det bara du och när du riktar uppmärksamheten åt mitt håll. Kanske är det bara du. Jag vill bara kyssa dig innan de rinner ut i sanden,Innan vi bara är en historia att stryka över. Jag tystar mina ord och klär dom i något dimmigt. Klär dom i musik för dig att läsa mellan raderna. Så att du bara kanske förstår att de där töntiga och luddiga orden och leendet är till för dig. Så att det blir ännu mer spänt mellan det där konstiga dig och mig. För vi är inget Vi. Du är Du och jag är Jag. Och jag forstätter förneka. Någon frågar och jag säger nej. Skriker nej. För jag vet att jag bör inte, får inte, vill inte, kan inte, vilja ha dina händer här hos mig.  Och jag får be mig själv hela tiden att hålla käften. Fast jag egentligen vill skrika rakt ut. Berätta för alla. Berätta för dig och berätta till mig. Berätta om vårat konstiga vi. Men jag kan inte, får inte, ska inte. För om jag börjar prata.. Då har jag förlorat dig på en hundradels sekund. Och om någon eller någon som du skulle fråga eller så skulle jag förnkea in i det sista. För det handlar inte om dig, mig eller om oss. Det handlar om sättet du gick in i mig och log, just den där dagen, som fick dig att fastna i mig. Det handlar om det. Längtan efter din hand, ditt leende, din kropp hårt mot min. Det handlar inte om dig. Det handlar om det.  eller hur är det egentligen? kan någon tala om för mig.

Har haft ett sånt sjukt och roligt dygn med cikki och klara och också freddan till viss del.

Har nog haft alla känslor och alla snack som går att ha på 48 timmar hahah. Tack tjejer vad fina ni är!

Nu ska jag sova Imorgon väntas ännu en stor dag!...

Inte en sån ny fräsch bild, men låt de duga!  

Früher habe ich stehe so hoch,
Früher habe ich so stark sein,
Deine Arme um mich fest
Alles fühlte sich so richtig
unzerstörbar, können, dass nichts schief gehen oder dass alles schief gehen kann
Jetzt kann ich nicht atmen
Nein, ich kann nicht schlafen
Ich kaum Schritt halten mit

Hier bin ich, wieder einmal
Ich wurde in Stücke gerissen
Kann es nicht leugnen, kann nicht behaupten,
Aufgebrochen, tief im Inneren

Ich habe dir alles
Erschlossen und können Sie in
Sie gab mir das Gefühl in Ordnung
Für noch einmal
Also, warum bin ich immer noch nicht sicher, ich weiß nicht, warum

Sanningen är den att folk kan tycka jag är svag, jag har en svacka nu i livet precis som alla har ibland, där jag egentligen inte litar på någon förutom mig själv och självklart dom allra närmsta i min familj.

Ingen kan trycka ner mig även om jag just nu är den mest känsligaste och yngkligaste i hela världen just nu! Att jag skulle falla ihop bara någon skulle säga något litet oläpligt, vilket inte är likt mig.

Jag blir så trött på all stress min kropp är helt matt och jag känner mig på riktigt mer död än levande, även om folk kan tycka att det är mitt fel, att det är jag som gör fel, kan ingen anklaga mig för att jag gör fel, ingen kan trycka ner mig för jag borde ta saker på ett annat sätt eller agera lära mig hantera. Det är bara idiotiskt och gör det inte bättre för någon. Faktum är att stress kan va en av de främsta sakerna som är svårast att hantera, och alla tar vi stress på olika sätt.

Jag skulle behöva komma iväg ett tag och andas livet istället för att stressa livet.

Mitt liv har liksom stannat upp kan man säga tills det att jag faktiskt klarar det jag enligt mig kämpat med alldeles för länge nu. Jag tror ingen förstår riktigt hur jag ser på det hela just nu, det kan ingen, och dels kan ni heller inte skylla skulden på mig för att jag inte kan va mig själv just nu, jag kan inte ha toppen kul min hjärna och min kropp har ett sammspel just nu som inte är den bästa, och ena sekunden hanterar jag situationen och kan le och vara glad utan problem medans andra är jag totalt nere på botten och uppstressad och slut att jag inte ens skulle märka att en flock elefanter sprang förbi mig eller att jag skulle kunna skrika på en snäll gammal tant utan anledning.

Ni kan inte klandra mig för att jag inte kan le precis hela tiden, jag säger heller inte att någon ska sitta med en näsduk och vara beredd att torka mina tårar och ta reda på min skit. Det ända jag begär är att folk ska ha överseende och förståelse, och att kanske istället välja att inte umgås med mig om dom känner att dom inte orkareller klarar av. Jag begär ingenting från någon just nu, för jag vet att de där med att va mot andra som man själv vill bli behandlad räknas inget i slutändan iallafall, spelar ingen roll.

Jag vet att det finns gränser för hur länge man orkar "trösta" någon. Jag tror egentligen att jag skulle klara det hela bäst på egen hand, men det känns ändå alltid skönt med folk omkring sig när det väl kommer till kritan.

Begär ingenting av mig just nu, räkna inte med mig är det jag vill säga. Jag förstår om ni inte förstår och tycker jag har en väldig överreaktion. Men min kropp och min hjärna orkar inte även om jag skulle vilja. Det är det enda jag kan säga, men jag hoppas va på fötter snart igen. Först och främst behöver jag bara klara det, sedan behöver jag tid att varva ner min kropp sedan kan jag bli Sofia igen. 

Stort hjärta till min familj som orkar med mig just nu.

Det går inte alltid att försöka vara till lags och vara glad varje timme när man inombords bara har lust att skrika av ilska trötthet och sårbarhet och en massa andra konstiga känslor som bubblar runt och man för tillfället inte kan sätta kläm på. Jag är ledsen men jag försöker det gör jag verkligen hade man kunnat köpa lite energi hade jag för tillfället betalat dyrt för de!

När du har vunnit någonting, så har nån annan förlorat precis lika mycket

Har ni kanske någon gång även som jag träffat någon eller känt att någon person skulle passa så bra in i erat liv?

Att ni den han hon verkar vara så lika, med samma åsikter intressen och lika personlighet.

Att ni gärna iallafall skulle vilja träffa personen nån gång. Men liksom hur sinnessjuk låter man inte när man säger till en person man inte känner eller aldrig träffat , Jag tycker vi verkar lika skulle du vilja ses? eeeeh nja har inte tid har fullt upp..(istället skaffa dig ett liv) hahah eller vadå?

Har ni någon gång tagit kontakt med någon som ni skulle vilja lära känna utan att låta sinnessjuka, och har det funkat? var det så bra och var ni så lika som du trodde?

Hur gör man egentligen för att ta kontakt med en person man kanske egentligen inte borde ens prata med?

Självkänsla och olika bekräftelsebehov

Jag har länge ställt mig en fråga när jag lyssnat på andra människor om deras upplevelser och händelser, varför händer något sådant aldrig mig? vaför säger folk aldrig så till mig?

Men nu vet jag, det händer mig hela tiden likväl som för andra, kanske ibland mindre sällan för att jag "undviker" dom situationerna jag tycker inte att det är lika spännande när jag väl upplever dom som alla andra som berättar det tycker. Darför upplever jag det sällan inte som andra, även fast saken i sig är lika stor som deras, och dessutom kan jag ibland undvika att jag gör sådant eller att folk inte säger så till mig, för jag behöver det inte lika mycket som dom andra, dom flesta.

Jag tar inte komplimanger lika stora även fast jag tar dom och kan har lärt mig ta emot.

Men ändå så ligger det inte i min natur oftast att prata om det, det behåller jag och bearbetar för mig själv.

Även fast många kan tycka jag är väldigt öppen, ochibland väldigt stängd, beror på tillfälle. Så ligger det oftast en biljard saker bakom vissa saker, bokom andra saker , och bakom det helt andra. Jag vet inte om det är så för många, eller till och med alla. Men så har jag inte uppfattat det i nuläget.

Alla människor behöver känna sig älskade och få någon typ av bekräftelse. Det är ett av våra mest grundläggande behov och något helt naturligt. Och även det lilla behöver bli sedd, älskad och få fysisk kontakt för att kunna växa upp till en frisk och lycklig individ. Både fysisk och psykisk kontakt och bekräftelse är livsnödvändiga för oss människor när vi växer upp. Genom att vi blir bekräftade och sedda så lär vi oss att se vårt eget värde och får en grundläggande sund och stark självkänsla. 

Vilket vissa kanske fått mer av än andra i livet och behöver det inte alls, eller kanske aldrig fått de och behöver det mer än någonsinn. Men själva saken med att må bra känna sig fräsch och snygg ligger inte i hur många komplimanger man får på en dag eller hur mycket kretik man får. Det är kanske bara en början eller en draglina på vägen, resten ligger hos en själv, hur man hanterar saker och lär sig att ta det på rätt sätt.

Det ligger helt enkelt endast hos sig själv som mycket myycket , de mesta annat också gör.

Alla behöver kärlek och uppskattning Givetvis behöver även vuxna äldre människor känna sig älskade och sedda både i sina privata liv samt på sina arbeten trots att de flesta har hunnit få med sig mycket erfarenheter och komplimanger på vägen till dit dom står idag. Med en hög självkänsla, det vill säga känslan av att jag tycker om mig själv för den jag är, vet jag att jag duger även om inte alla i min omgivning talar om det för mig i varje stund. För den skull behöver man ju inte helt strunta i vad sin omgivning tycker och tänker för visst är det skönt med ett visst mått av uppskattning och gillande utifrån även om man inuti bär med sig en känsla av högt egenvärde, men även är det fantastiskt att kunna lyssna på andra och ja även ta in andras pikar och kretik mot en, det är ju då man kan utväcklas mest som person. Alla är faktiskt inte dumma i huvudet..hela tiden.

Alla behöver daglig inmatning av positivitet av andra människor hur högt egenvärde eller lågt man än har, exakt precis som när kroppen behöver mat, annars orkar den inte. nästan lika viktigt. Och visst är det fantastiskt att springa ett lopp och ligga först, de är ju då man ligger på topp och orkar längst och mest, ligger du sist vad gör du då? kanske blir vissa taggade på att ligga sist och viljan som då kommer om att vilja bevisa att man kan, många säger säkert iallfall så, eller tror att dom skulle tänka så. Men vad händer när det väl kommer till kritan, eller då efter att du testat de där loppet för femte gången i rad och fortfarande ligger sist, triggar det dig verkligen lika mycket? tror dom flesta faktiskt på dem flesta plan ger upp

När självkänslan är för låg Som sagt är det sunt och bra att vilja vara en del av den mänskliga gemenskapen och därför vilja vara älskad och omtyckt av sin omgivning. Det är när vi inte bär med oss känslan av att vara ok och att duga vara fantastisk eller känna sig perfekt, det vill säga när självkänslan är för låg, som det blir problem. Då hamnar man i den sitsen att man hela tiden och i alla situationer törstar och klänger på andra människor för att man ska få sig lite beröm och uppskattning och när man inte får så mycket som man vill, vilket aldrig kan bli nog så mår man dåligt och känner sig nere. Detta ständiga jagande efter omgivningens uppmuntran kan liknas med vilken form av missbruk som helst. Man behöver ständigt en större och större fix och ändå kan behovet aldrig stillas vilket gör att människor med låg självkänsla och detta beteende kan bli väldigt krävande både för sig själv och inte minst för sin omgivning.

Om behovet av att vara duktig På samma sätt har också vi människor behov av att få saker gjorda, prestera och ibland känna oss duktiga och nöjda med det de små och stora saker vi åstadkommit på vägen i vår strävan. Men även här kan vi se skillnader mellan hög och låg självkänsla trots att dem ändå i slutändan kan räknas som rätt lika. Den som har en hög självkänsla ställer rimliga krav på sig själv och de man tycker sig behöva prestera för att duga medan den som har en låg självkänsla egentligen aldrig eller i varje fall väldigt sällan känner sig helt nöjd med va han eller hon har åstadkommit. kan också vara precis tvärtom gäller oftast främst för de yngre, att den som har hög självkänsla alltid är van att komma först vara bäst vara snyggast och den alla ser upp till, medans den med låg självkänsla aldrig vågar satsa, nöjer sig med det lilla den klarar eller vågar satsa på. Man har då väldigt höga prestationskrav och krav på att allt måste vara perfekt, vilket det ju givetvis sällan är i livet vare sig när man är ledig eller på sitt arbete. Och med detta höga prestationskrav som kommer med en låg självkänsla kommer så klart en mycket högre stress än när man tillåter sig själv har fel och brister och göra misstag. Sen är det också det faktum att när man har en lägre självkänsla så jämför man sig hela tiden med andra människor och hur mycket det gör och får gjort och visst finns det alltid någon som är snabbare, duktigare och smartare om man sätter på sig dem glasögonen.

Det är bra att vilja vara bäst, bara man tar åt sig det på rätt sätt, ingenting blir bra om det är för mycket eller för lite. En strävan och en dragkraft efter att vara bäst eller mildare brabra! är alltid mer än okej, bara man kan va glada för andras lyckande och trösta i andras misslyckande. Det är extremt hårfint mellan gränserna vilket är jobbigt svårt för människor att hålla sig på linan jämnt. eller för dom flesta enligt min åsikt ofta. Och nej detta är ingen pik till någon utan alla, även mig själv!

Bli din egen coach och ställ dig följande frågor 

• Vem är egentligen "perfekt"? jämnt ialf 
• Hur skulle ditt liv se ut om du minskade lite på dina egna krav? till det bättre eller till det sämre?
• På vilket sätt kan jag lära mig att se och bekräfta mig själv i min vardag? även lyssna på andra
• Hur skulle du kunna tänka för att vara lite mer nöjd över allt du ändå hinner och presterar trots att jag inte hinner allt på min att göra lista? även en dag då du sitter i soffan och degar hela dagen, har man alltid iallafall tänkt en hel del, och kommit långt med tanke kraften om att få saker gjorda. Du måste ju alltid kunna tänka på saker innan du gör dem, och vem vet, kom du kanske på ett bättre sätt att göra den där grejen imorgon istället?
• Vem är bra på att tycka om sig själv för den han hon eller han är som människa snarare än för det han eller hon gör och presterar? Vad kan du lära dig av honom eller henne?
• Vem är aldrig nöjd med sig själv oavsett hur mycket han eller hon gör och åstadkommer? Vad finns det för lärdom här så att du själv inte faller i samma prestationsfälla?