Jag vet faktiskt att jag ännu en gång kommit till den punkten i livet då jag känner mig ganska hopplös på vissa plan men samtidigt helt oslagbar.  Och det kan slå över på bara en dag. Jag gick igenom detta en gång i somras också då jag inte helt kan skylla endast på hösten och mörkret nu.Jag kan känna ett sånt jävla tåg som går i ett, inget skulle egentligen vara speciellt roande, inget lockar det jag nu har och det är heller inte speciellt roligt , men heller inte tråkigt bara när man tänker mycket på det. Jag skulle kunna sträcka mig så långt som att få en fri biljett ut i rymden inte skulle vara ett dugg roande eller lockande ,  jag nöjer mig hellre vid att gå och lägga mig halv tio, behandla andras barn som jag vore deras strängaste mor, inte dricka kaffe senare än klockan fem på kvällen för då kan jag inte sova, vara chaufför varje gång och inte åka hem senare än klockan  tolv för då är klockan mycket. Det enda som skiljer denna gång är att jag är tillfreds med det, i somras satt jag och skakade av rastlöshet och försökte desperat komma på galna upptåg, men nu är jag helt lugn över situationen, och kan egentligen inte ångra en sekund av det jag handlar. Halv skrämmande ibland.Han såg på mig med en sådan skarp  och flirtig blick att han till och med fick mig att börja rodna, utan att lägga märke till det var min blick nere i golvet,  det kan kanske till och med varit så att hela mitt huvud följde efter blicken ned i golvet av en ren reflex att dölja den opassande färgen i ansiktet. Efter några sekunders tänkande drogs min blick upp för att möta hans igen, ett försök till att vara oberörd vilket inte riktigt flöt sig enligt planerna.Min hand kastas ned i jackfickan snabbt för att hämta upp telefonen, vad skulle jag göra nu? Låtsas ringa någon utan svar, många tankar begicks då jag kollar ned i en tom skärm och möts utav ett vitt leende som kasts fram framför ansiktet på mig , där jag bara ser ett par läppar som rörs, jag tror han sa något med "så här möts vi igen" med ett långt varmt skratt efter medan han sätter sig ner bredvid mig. Resten minns jag inte jag vet bara vad som fattas för att göra dagarna hela

 bästa bästa bästa du.

Har precis packat klart nästan allting, resten av veckan kommer jag bli en kungsängenbo. Kommer bli såååå skönt att slippa gå upp halv 5 på mornarna. ser fram emot det enormt och bara 20 minuter till skolan hur skönt?. Jag tänkte jag skulle ha pluggat  hela kvällen, men hann jag det nej? det kommer också gå plus den här veckan. Men nu är det dags att  sova imorn är det halv fem som gäller..

En sån här bra dag har jag inte haft på väldigt länge. men oj vad skönt det är när dom kommer ibland!

Fått min telefon äntligen att fungera efter ca två månader och massor av annat som jag inte vill gå in på. Dessutom fått besked om idag att jag börjar på massageutbildningen redan imorgon tack , ooj vad glad jag är! Sånna här dagar behövs ibland kan jag tala om. Nu ska jag plocka fram lite grejer för morgondagen, sen är det godnatt, tidig morgon imorgon, redan vid klockan fem, inte riktigt van med det, men svårt att komma upp kommer det knappast att bli.

• 
  Vem är egentligen "perfekt"? jämnt ialf 
• Hur skulle ditt liv se ut om du minskade lite på dina egna krav? till det bättre eller till det sämre?
• På vilket sätt kan jag lära mig att se och bekräfta mig själv i min vardag? även lyssna på andra
• Hur skulle du kunna tänka för att vara lite mer nöjd över allt du ändå hinner och presterar trots att jag inte hinner allt på min att göra lista? även en dag då du sitter i soffan och degar hela dagen, har man alltid iallafall tänkt en hel del, och kommit långt med tanke kraften om att få saker gjorda. Du måste ju alltid kunna tänka på saker innan du gör dem, och vem vet, kom du kanske på ett bättre sätt att göra den där grejen imorgon istället?
• Vem är bra på att tycka om sig själv för den han hon eller han är som människa snarare än för det han eller hon gör och presterar? Vad kan du lära dig av honom eller henne?
• Vem är aldrig nöjd med sig själv oavsett hur mycket han eller hon gör och åstadkommer? Vad finns det för lärdom här så att du själv inte faller i samma prestationsfälla?

Jag vill också ha det, de där alla andra offrar allt för. Som man själv blir klämd någonstans i kanten för, för att man själv vet inte vad de är för något. Vad de är för slags dragningskraft alla utsetts för.

Själv har man trott ett fåtal gånger att man fått känna på just de där alla talar om, men att man efteråt inser att det bara var ett dåligt försök till att få det där omtalande.

Jag är faktiskt rent utav rädd för att det ska gå för långt, att man ska bli för bekväm med sig själv att man inser att det är enklast så. Man har ställt sig själv för många höga krav, alla har utsetts för något dåligt och är på sin vakt, ingen kan va så bra som dom var i de tidigare åren, mot den första.

För alla inser hur illa det gör en att vara för snäll.

Man utsetts för för många dåliga försök och idioter att man tappar begreppet totalt och rent utav hoppet.

Vad finns kvar då att hämta, då kommer det aldrig bara att dyka upp.

När du bara går förbi alla går dom också förbi dig, när du väl gått förbi någon är det väldigt svårt att gå tillbaka baklänges.

"Jag kommer aldrig kunna ställa mig i ledet när de skriker att jag måste, 

Jag kommer aldrig gå åt samma håll som de fastän de ber mig om och om igen, 

Jag kommer aldrig tala samma toner som de viskat till mig att göra allt för många gånger, 

Flyga högt bland molnen, det är min melodi. Vill du spela på mitt piano ska du inte klinka rätt, du ska klonka fel och skratta med mig tills vi tappar andan. 

Flyga högt bland stjärnorna men för att vinna måste man våga. Trillar du på dig själv tar jag dig, ja min famn kan du alltid falla tillbaka i. Jag kommer finnas där och när dom andra gått, vara där innan någon annan kommit.

De viskar, pekar. Jag kan känna deras hat från blickarna som bränner i min nacke. Men det gör inte så mycket, för jag visste från början att jag aldrig skulle bli en utav dom.

Blåbärsrisen gör mitt sinne lungt och jag tar hellre den långa vägen över berget bara för att få se dessa blå kristaller istället för E20, livet är mer än att stressa, livet är till för att det ska upplevas inte springas ifrån.

ta av dina strumpor, ta av dina skor så ska du få känna hela jorden under dina fötter, taket? Det ända taket här är dina egna begränsningar.

Den första känslan som minnet glömmer är smärta, och visst är det tur.

Det sista som över ger människas sinne, är hoppet, visst är det tur.

Jag tror att efter regn kommer solsken, även om molnen ligger tätt inpå varandra just nu.

Jag tror att endast ett brustet hjärta kan brinna fullt ut, även om det krävs många tändstickor för att få fyr på den fuktiga veken.

Men något jag däremot vet är att jag är kapten över skeppet mitt liv och valen jag gör idag lägger kursen för imorgon.

Så nu ska jag segla på spegelblanka hav och gå i hamn där ingen tidgare varit.

Jag ska häpna andra, jag ska göra saker de aldrig trodde var möjligt, jag ska göra mitt namn att ingen ens har tanke att tveka på mig igen. "