Jag har alltid varit en axel för mina vänner. Alltid varit ett stöd när någonting fått någon att falla och jag har alltid offrat mig till max om det är någon som behövt det. Jag skulle kalla mig själv en bra vän då faktsikt tror att jag är det. Min mamma har sedan barnsben sagt till mig att godhet varar längst och jag har därför alltid varit väldigt ärlig när det gäller allting. Är det någon eller någonting som gör att det stör och skaver inuti, har jag alltid haft ett starkt behov av att berätta det för någon. Antingen för personen som gör att det skaver, eller för dem som står mig närmast, om det är något rent allmänt som stör.

Att människor inte är goda rakt igenom har jag alltid vetat om. Att folk gör lite hur som helst och inte tänker på konsekvenserna har aldrig varit ur mitt medvetande. Men att människor i min omgivning och mitt liv hade sådana sidor har aldrig riktigt blivit klart för mig förrän ungefär två år sedan. Att människor som jag satte allra högst, kunde få mig att känna att jag var ensam och faktiskt helt otillräckligt, var något jag aldrig hade tänkt på. Jag trodde helt enkelt att jag kunde lita på mina vänner. Men vad fel jag hade. Visst kan jag lita på dem till viss del för visst kan jag berätta saker för dem utan att behöva oroa mig för att det jag säger ska föras vidare. Men att lita på en människa är också att lita på att den stannar hos dig och inte sviker dig. För mig är det den allra största tilliten.. Att veta med 100 procent säkerhet att personen i fråga aldrig skulle få för sig att svika dig eller att lämna dig på något sätt, är för mig att ha tillit för någon. Och det är där allting brister. Ju längre tiden går, desto närmare kommer du en människa och desto mer för du tilltro för denna. Men med tiden förändras också livet. Att du då ska stanna kvar hos den du lovat allt, är något som plötsligt blir väldigt svårt. Det här har drabbat mig många gånger och varje gång ställer man sig frågan: ”Vad gjorde jag för fel?”. Jag har känt mig sviken, sårad men framför allt: otillräcklig.

Att ta en vän för givet är det värsta man kan göra. Att räkna med att en person ska finnas där alla gånger, även om du inte tänker finnas där för denne, är så fel som det kan bli. Du kanske tror att du finns där för henne genom att lyssna, men att verkligen finnas där för någon är att stå precis bakom. Att finnas för någon dag ut som dag in, att strunta i dig själv för ett tag och att finnas där i alla lägen. Det spelar ingen roll att du bara fanns där och lyssnade den där gången hon behövde någon som lyssnade. Det som spelar roll är att du även fanns där den där gången hon ville skratta eller den där gången hon ville ha någon att stirra in i väggen med. Det är sådant som spelar roll. Det där lilla, men ändå så oerhört viktiga.

Jag är trött på att bli tagen för givet. Jag är trött på att vara en axel för någon om inte har enriktig axel för mig. Jag är trött på att ge, utan att få. Jag vill räkna med någon och känna att den aldrig sviker mig. Jag vill lita på någon på samma sätt som någon kan lita på mig. Jag vill vara någon som någon prioriterar högre än sig själv. Och kanske är jag det för någon. Men ord är så tomma och känslan finns inte.

Det ska spelas högt fast fallet kan bli hårt. 

Ibland har han räckt mig sina händer, ibland har han sagt sånt där som du och jag och vårt. 

Kan någon förstå och förklara varför ord som vi och vårt gör mig så svag och rädd? 

Ibland har han hjälpt mig att glömma hur ensam jag är för ett tag. Massor av vänner och bekanta runt omkring mig, men ändå ingen annan som får mig till ro och som förstår mig.

Kan någon förklara varför det gör så ont, så ont att se? Så jag sluter mina ögon och låtsas att jag inte vet hur ensam jag är. Jag antar att det är såhär det ska kännas, och jag antar att det är för bra för att det ska vara enkelt.

Kanske är det dina ögon eller kanske dina läppar, Kanske är det bara en illusion, Känslan av att få tycka om någon, känslan av att man kunde få tycka om någon.

Längtan efter att få längta. Kanske är det ingenting, ingenting alls.

Kanske är det bara du och när du riktar uppmärksamheten åt mitt håll. Kanske är det bara du.

Jag ville bara kyssa dig innan de rann ut i sanden,Innan vi bara var en historia att stryka över. 

Jag tystar mina ord och klär dom i något dimmigt. Klär dom i konstiga och förvirrande ord för dig att läsa mellan raderna. 

Så att du bara kanske förstår att de där töntiga och luddiga orden och leendet är till för dig. 

Så att det blir ännu mer spänt mellan det där konstiga dig och mig. För vi är inget Vi. Du är Du och jag är Jag. 

Och jag forstätter förneka. Någon frågar och jag säger nej. Skriker nej. 

För jag vet att jag bör inte, får inte, vill inte, kan inte, vilja ha dina händer här hos mig.  

Och jag får be mig själv hela tiden att hålla käften. Fast jag egentligen vill skrika rakt ut. 

Berätta för alla. Berätta för mig själv och berätta till dig. Berätta om vårat konstiga vi. 

Men jag kan inte, får inte, ska inte. För om jag börjar prata.. Då har jag förlorat dig på alla sätt och vis inom loppet av en hundradels sekund.

Och om någon eller någon som du skulle fråga så skulle jag förneka in i det sista. Och jag tror att jag gör det för mig själv också. Men jag kan inte vara säker 

För det handlar inte om dig, mig eller om oss. 

Det handlar om sättet du gick in i mig och log, just den där dagen, som fick dig att fastna i mig. 

Det handlar om det. Hur du får mig att känna hur du får mig att falla till rätt plats, hur du får mig att förstå saker och ting på de där enkla sättet, hur du får mig att vilja lyssna, hur du får mig att våga göra fel, hur du får mig att ha hoppet uppe om att det finns en pusselbit som passar för mig också.

Längtan efter din hand, ditt leende, din kropp hårt mot min.

Dina hårda ord, din dryga sida av dig, hur du ibland kan få mig så arg men samtidigt så glad och kanske till och med rent av riktigt lycklig?

Det handlar inte om dig, det handlar inte om mig. Det handlar om det.  

eller hur är det egentligen? kan någon tala om för mig.

Nu kan jag inte sitta och sudda ord och byta ut meningar fram och tillbaks längre. Jag vill inte nå ut med någonting, jag vill bara få fram orden svart på vitt framför mig själv och framför er och jag är inte den som inte tar emot hjälp. bara lite,kanske liksom. godnatt

Just nu känns allt mer eller mindre som ett enda kaos, börjar bli små sjuk, trött ,ingenting faller på sin rätta plats, vill egentligen bara gå och sova så man orkar med en heldags jobb med bröderna imorgon, men vet att jag ändå inte kommer kunna sommna på några timmar.. va gör man..?

Jag tycker det är för att jag är klumpig, Jag försöker att inte prata för högt och för mycket

Kanske beror det på att jag är galen Jag försöker att inte agera alltför stolt

De bara slog tills du börja gråta, Och efter frågar du inte ens varför

Du bara inte argumenterar inte emot längre . Ja, jag tror jag är okej jag gick in i dörren igen

Om du frågar det är vad jag säger Och det är inte din ensak ändå

Jag antar att jag skulle vilja vara ensam men inget är sönder, ingenting kastas

Säg aldrig aldrig har jag precis lärt mig, och nu delar jag med mig av den erfaranheten

Idag fyller mina underbara bästaste människorna i mitt liv 18 år! det firar vi idag med ett släktkalas. GRATTIS Martin &Johan  

Du har säkert haft svårt att gå in ensam i ett fullt rum

Man känner inte att man är där förrän han tittar på en.

Eller tar på en eller till och med skämtar på ens bekostnad.

Bara för att alla ska veta att man är med honom. Man är hans.

Helt ensam eller inte, man måste gå framåt.

Det du måste komma ihåg är att om alla är helt ensamma så har ni iallafall det gemensamt.

Toppen säger han jag ska vinna det stort! känslan av att du stannar mer med tiden.

Jag vill vara din bästa vän, eastside av dig. De är den värld jag älskar.

Tårarna jag släpper för att vara en del av vågen som inte kan stoppas, aldrig någonsin.

undrar om det är allt för dig

I den här världen hoppas jag att vara en del av vågen man inte kan stoppa. Allt annat bara flyter med.

Det ska vara så värt din vikt i guld, vinna eller förlora precis så som du kör.

Längre chockerande än något. jag visste aldrig något om dig, flera skäl till varför.

Jag behöver någon ny precis som du, mycket längre chockerande än något jag någonsin visste