Solen ligger på sådär underligt igen på hustaket och ända ner till gräset och sjön. Precis så det brukar göra på tidiga hösten, när alladom bladen på trädna inte är gröna längre, utan grå gröna och jag försöker bara bortse från dem få dagarna som är kvar innan vintern kommer.

Mörkret som då delar sig i olika skuggor i snön och tystnaden som sträcker sig längre förbi än vi någonsinn skulle kunna se.

Jag försöker att gilla när tiden går så här snabbt.

Så snabbt så man blandar ihop veckorna kanske till och med dagarna då och då,

och när jag en gång i tiden bara skrattade åt när mormor på julen alltid säger

"jaha nu är det snart midsommar"

Nu skrattar jag inte åt det längre, jag försöker bara förstå

Försöker förstå varför det ska gå så snabbt.

Och tydligen kommer det bara gå fortare och fortare sägs det.

Nu ska jag försöka ta vara på allt, framförallt på tiden. för den kommer aldrig tillbaka har jag märkt.

När ångesten väl lagt av och jag kommit in i den verkliga vardagen igen.

Känns allt det nästan mer som ett lugn.

Man har ångest och är kanske lite rädd för att mörkret kylan snart är påväg.

När allt det där gröna och varma är så långt borta, ändå känns det ett lugn i hela kroppen. och det känns som man vet exakt vad som kommer hända

Man har lagt av sig all den stress som man faktiskt tror sig att inte ha under sommaren.

Trots att det är då jag och dom allra flesta är lediga. Och är man inte ledig så är man ändå trots allt ledig på ett annat sätt än som ledig under vintern.

Stressen under sommaren ser mer ut att man måste komma med saker hela tiden. Då är man ledig och det är varmt ljust dygnet runt, och man kan och har faktiskt en tendens till att göra precis vad som helst.

Man ska ut och resa så mycket som det bara går, hinna med att träffa så många som det går, hinna fixa det och det och det. hinna med så mycket att jag nästan tror att kroppen står på högvarv, och att höst ångesten beror mer på att kroppen ska hinna varvar ner sig inför skolstart och jobb. Jag kan ha fel, men jag känner en stark känsla av att jag har rätt.

   Har jag kanske kommit till den punkten att jag givit upp hoppet om ? eller har jag bara börjat erkänna för mig själv.