Det ska spelas högt fast fallet kan bli hårt. Ibland har han räckt mig sina händer, ibland har han sagt sånt där som du och jag och vårt. Kan någon själ begripa varför ord som vi och vårt gör mig så svag och rädd? Ibland har han hjälpt mig att glömma hur ensam jag är för ett tag. Kan någon förklara varför det gör så ont, så ont att se? Så jag sluter mina ögon och låtsas att jag inte vet hur ensam jag är. Kanske är det dina ögon eller kanske dina läppar, Kanske är det bara en illusion, Känslan av att få tycka om någon, Längtan efter att få längta. Kanske är det ingenting, Kanske är det bara du och när du riktar uppmärksamheten åt mitt håll. Kanske är det bara du. Jag vill bara kyssa dig innan de rinner ut i sanden,Innan vi bara är en historia att stryka över. Jag tystar mina ord och klär dom i något dimmigt. Klär dom i musik för dig att läsa mellan raderna. Så att du bara kanske förstår att de där töntiga och luddiga orden och leendet är till för dig. Så att det blir ännu mer spänt mellan det där konstiga dig och mig. För vi är inget Vi. Du är Du och jag är Jag. Och jag forstätter förneka. Någon frågar och jag säger nej. Skriker nej. För jag vet att jag bör inte, får inte, vill inte, kan inte, vilja ha dina händer här hos mig.  Och jag får be mig själv hela tiden att hålla käften. Fast jag egentligen vill skrika rakt ut. Berätta för alla. Berätta för dig och berätta till mig. Berätta om vårat konstiga vi. Men jag kan inte, får inte, ska inte. För om jag börjar prata.. Då har jag förlorat dig på en hundradels sekund. Och om någon eller någon som du skulle fråga eller så skulle jag förnkea in i det sista. För det handlar inte om dig, mig eller om oss. Det handlar om sättet du gick in i mig och log, just den där dagen, som fick dig att fastna i mig. Det handlar om det. Längtan efter din hand, ditt leende, din kropp hårt mot min. Det handlar inte om dig. Det handlar om det.  eller hur är det egentligen? kan någon tala om för mig.