Många kan tycka att jag varit självisk och rent utsagt ett riktigt jävla ego den senaste månaden typ.

Men saken är den att så är inte fallet, jag har bara inte tänkt så långt, och det känns som så mycket har hänt, och min  hjärna har varit översvämmad med tankar om både det ena och det andra , och det har hänt så mycket saker.

På riktigt, jag har nte kunnat tänkt klart en sekund, och så impulsartad som jag är tar jag väldigt förhastade beslut, tänker just då på mig själv, men det är klart man gör ibland när saker är själv till ens fördel, alla gör, jag hinner inte med i tankrna innan saker är bestämda och när flera val dyker upp samtidigt och man bokar upp dagar som redan varit planerade sedan länge, man bestämmer både det ena andra och de tredje på samma gång utan at hinna med att tänka att man redan lovat en och annan sak.

Det är svårt att förklara sig ur, det är svårt att bli förlåten, och det är svårt att dämpa ångesten man har efter det att man förstått efteråt vad man själv lyckats rört till det.

Jag har svårt att be om ursäkt jag har svårt att förklara mig för alla det ting jag gjort mot näst intill alla den här månaden.

Jag har själv varit i en mindre obalans i livet jag inte märkt av förrän nu att jag har varit och är.

saker måste lägga sig på plats innan jag kan ta itu med allt, och hitta rätt spår igen, jag måste själv komma på hur jag vill ha det. 

Men så är det när mycket händer i sitt liv, det är svårt att hänga med och göra alla till lags. Att det är bra saker som hänt gör det hela värre trots att det är bra, man lever i sin lyckobubbla och jag själv har svårare att tänka på andra och sätta in mig i deras/eras situationer när jag är i den bubblan och när saker omkring mig händer fortare än över en natt. Det känns som att saker och ting måste lägga sig på plats och jag har växt enormt mycket den senaste månaden att jag själv som sagt är i en mindre obalans. Jag inser dock ändå att jag gjort fel. Jag ber så mycket om ursäkt för allt jag lovat men sen inte gjort och för alla dom gånger jag gjort saker utan att tänka på andra utan mening!

Jag hoppas snart jag kan få ner båda fötterna på jorden och att allt rullar på precis lika bra och frammåt som nu. men att jag har mer kontroll över läget då, och har lärt mig att tänka igenom mina beslut en eller två gånger innan jag tar dom. Förlåt mig verkligen förlåt mig alla ni som känner er träffade. Hoppas ni kan förstå mig lite i den här situationen också. Men ett stort förlåt, verkligen och jag menar det. Jag ska skärpa till mig, för såhär får det inte fortsätta. Förlåt

Grattis till min underbara mamma som fyller ett år äldre idag, nu blir det tårta och sushi!

Många kan tycka att jag varit självisk och rent utsagt ett riktigt jävla ego den senaste månaden typ.

Men saken är den att så är inte fallet, jag har bara inte tänkt så långt, och det känns som så mycket har hänt, och min  hjärna har varit översvämmad med tankar om både det ena och det andra , och det har hänt så mycket saker.

På riktigt, jag har nte kunnat tänkt klart en sekund, och så impulsartad som jag är tar jag väldigt förhastade beslut, tänker just då på mig själv, men det är klart man gör ibland när saker är själv till ens fördel, alla gör, jag hinner inte med i tankrna innan saker är bestämda och när flera val dyker upp samtidigt och man bokar upp dagar som redan varit planerade sedan länge, man bestämmer både det ena andra och de tredje på samma gång utan at hinna med att tänka att man redan lovat en och annan sak.

Det är svårt att förklara sig ur, det är svårt att bli förlåten, och det är svårt att dämpa ångesten man har efter det att man förstått efteråt vad man själv lyckats rört till det.

Jag har svårt att be om ursäkt jag har svårt att förklara mig för alla det ting jag gjort mot näst intill alla den här månaden.

Jag har själv varit i en mindre obalans i livet jag inte märkt av förrän nu att jag har varit och är.

saker måste lägga sig på plats innan jag kan ta itu med allt, och hitta rätt spår igen, jag måste själv komma på hur jag vill ha det. 

Men så är det när mycket händer i sitt liv, det är svårt att hänga med och göra alla till lags. Att det är bra saker som hänt gör det hela värre trots att det är bra, man lever i sin lyckobubbla och jag själv har svårare att tänka på andra och sätta in mig i deras/eras situationer när jag är i den bubblan och när saker omkring mig händer fortare än över en natt. Det känns som att saker och ting måste lägga sig på plats och jag har växt enormt mycket den senaste månaden att jag själv som sagt är i en mindre obalans. Jag inser dock ändå att jag gjort fel. Jag ber så mycket om ursäkt för allt jag lovat men sen inte gjort och för alla dom gånger jag gjort saker utan att tänka på andra utan mening!

Jag hoppas snart jag kan få ner båda fötterna på jorden och att allt rullar på precis lika bra och frammåt som nu. men att jag har mer kontroll över läget då, och har lärt mig att tänka igenom mina beslut en eller två gånger innan jag tar dom. Förlåt mig verkligen förlåt mig alla ni som känner er träffade. Hoppas ni kan förstå mig lite i den här situationen också. Men ett stort förlåt, verkligen och jag menar det. Jag ska skärpa till mig, för såhär får det inte fortsätta. Förlåt

Grattis till min underbara mamma som fyller ett år äldre idag, nu blir det tårta och sushi!

Ett ögonblick.. det som första dök upp i min hjärna när jag hör ett ögonblick är faktiskt en gång när för måånga år sedan. Det var jag och min vän Cristin, dom hade precis hängt upp en hängmatta mellan två stolpar längst ute på deras brygga. Det var en varm sommardag, och bara vi två hon och jag var nere vid sjön hela dagen, badade solade pratade och njöt! Vid ett tillfälle satt vi oss båda i den där hängmattan, gungade fram och tillbaka och spottade ikapp ut över vattnet och försökte pricka alla de näckrosbladen som växte nere i vattnet bredvid bryggan. Helt plötsligt brakade hängmattan ner och gick sönder, och vi båda ramla rakt ner på våra rumpor på den hårda bryggan med den trasiga hängmattan under oss. Och vi båda fasta med blickarna mot varandra och bara satt och stirrade på varan, och jag överdriver inte när jag säger att vi kanske satt sådär med ansiktena vända mot varandra utan att säga ett enda ord i kanske 40 sekunder, båda med lika chockerande ansiktsuttryck. det gjorde inte så jätte speciellt ont när vi ramla ner, men båda två var rejält chockade. Efter det att vi suttit så ett bra tag så hade jag precis innan det att hängmattan gick söder precis tänkt att spotta ut på en av näckrosbladen.  Så jag spottade henne rakt i ansiktet utan att ens tänka på det, det vart så automatiskt helt enkelt, min hjärna var ju precis brädd på att spotta innan den hamna i chocktillstånd, och sen när hjärnan hade börjat fungera igen så var den ju insatt på att spotta. Det där skrattar vi gott om än idag. och det är ett ögonblick och ett minne jag aldrig kommer glömma.

Vissa saker är lätta att ta för givet
Speciellt det man har eller människor man älskar
och det som är bra i livet
Det är lätt att man glömmer varandra, det är lätt att man drömmer om annat
Såna stunder man tvivlar och allting känns skit
är det lätt att man glömmer att stanna och tänka efter
Frågor och svar, finns det någonting kvar, alla dåliga dar
Känns det rätt vi två och det vi har är
blir det någonsin bra, brinner lågan för svagt
Vi har nått en punkt där man antingen satsar allt eller bryter helt
Men jag ger inte upp det vi har, du och jag
det vi byggt ihop det betyder mer
Det vi har tillsammans det är allt jag vet
Alla gånger vi lovat oss aldrig mer
Alla löften, förlåt, alla bråk, alla kalla spel
Alla dörrar vi slängt igen, allting bra som för stunden känns längesen
Alla gånger vi lovat varandra att vi drar
aldrig någonsin mer kommer tillbaka igen
Men väntar du på mig
Så väntar jag på dig
Dom kör på gatan där regnet faller ner
Du vart tänker du gå någonstans, stanna fem sekunder
för det här blir alltid fel
Snälla lyssna på mig, förlåt för allt
Kan vi spola tillbaka en timme, för jag vill inte att du ska gå din väg
Och nu står vi här som så många gånger förut
medan allting går isär framför ögonen på oss
Försök och förstå vad jag menar och inte vad jag sa
Jag vill bara ha dig i hela världen varför kan inte allting vara bra
Varför måste det sluta i tårar, skrik, bråk och panik
Bara explodera ur all kontroll
Båda mår skit, jag förstår inte
vi kan väl resonera som vanliga människor med alla andra
förutom varandra, hur svårt kan det va
Men jag går vid din sida genom eld om det krävs för att vi ska få det bra
Inget runt omkring mig känns alls lika stort som vi
Ändå frågar jag mig hur vi tog oss hit
svett blod och skit och allting känns så orättvist
Men väntar du på mig
Så väntar jag på dig
Allt dom sagt om du och jag, allt som vi är och allt vi har
allt som dom sagt om du och jag ,vi förtjänar att bli lyckliga
allt som vi är och allt som en gång har varit, det är borta nu.
Allt som betyder något nu är det vi, du och jag försöker ha

Min bästa vän, min allra bästa vän. Jag har ingen direkt allra bästa vän, alla mina vänner är så fina och underbara på sitt sätt, och jag skulle egentligen inte vilja peka ut någon som min bästa, för det går inte. Men om jag måste så skulle jag säga mina bröder, Vilket kanske var två personer men mina bröder kan jag säga på riktigt att dom är det bästa jag har i mitt liv. Dom är alltid ärliga mot mig, ställer upp för mig oavsett vad. Men efterssom det kommer en punkt där jag ska skriva om mina syskon, så blir det så tråkigt om jag skriver om det här också. Därför väljer jag att skriva om min vän Jonna, som sagt så kan jag inte peka ut någon som min bästa, för hur många vänner jag än har eller hur lång tid det går emellan det att vi pratar med varandra eller hur många timmar dom bor bort ifrån mig, vet jag på ett ungefär vart jag har alla, och vet att jag alltid kan komma till dom och likså dom till mig. Och träffas vi efter en lång tid, känns det precis som det var igår ändå.

Jonna och jag har inte känt varandra sådär jätte länge om man räknar med dom andra utav mina närmsta kompisar. Hon och jag har gått på samma skola sedan åk 7, men det komiska då var att vi inte tyckte om varandra sådär speciellt mycket, eller ska jag vara ärlig så tyckte inte jag om henne. Trots att jag inte hade pratat med henne, inte ens ett ord tror jag, men jag var så fördomsfull att det inte var sant! Vi båda bytte skola till en nyöppnad när vi skulle börja nian för tre år sedan, och hamna då i samma klass. jag tror redan att det var första veckan som vi båda skulle gå åt samma håll till bussen, och hon gick bakom mig och hoppade fram och skrämde mig, och efter det blev hon jag sandra och patricia som gick i klassen som ett. Vi gjorde i princip allt med varandra, varje helg varje lov varje dag. Och det går väldigt sällan en hel dag utan det att jag och Jonna inte pratar med varandra alls. Hon känns nästan som en syster för mig, vi avslutar varandras meningar, vet precis allt om varandra, vad jag tror i alla fall? Hon är 110% ärlig mot mig likså jag är mot henne, är det någonting så säger hon det rätt ut, och det är det jag uppskattar så mycket hos henne, även om sanningen kan vara hård att höra ibland, men det är så det ska vara. Jag älskar hennes torra eller ska jag säga porriga skämt och hennes snabbtänkta svar, älskar hennes sexfantasi haha och hennes generösitet till allt och alla. Att hon och jag ofta har samma syn om hur folk ska uppföra sig och om hur saker och ting ska gå till. Hon är en vän jag aldrig vill förlora, hon och jag är bondar för all framtid. Det är så svårt att beskriva henne mer, för allt känns så självklart för mig. Hon är bara helt enkelt bäst!

hejhej hej.

Jag har haft en sån kul helg att jag har legat med feber och rent utsagt dött!

Precis när jag hade blivit bättre så bestämmer jag mig för den där bastu kvällen, vilket kanske inte var sådär jätte smart, för dagen efter åkte jag på något ännu värre.usch vad jag inte mår bra.

Så nu ska jag väl återgå till min potatissoppa och dåliga filmer.. Jag vill uut och soola.

Först kom jag inte på en enda, sen kom jag till och med på fler än tio, så nu fick det bli alla jag kom på! njut.

1. Det händer att jag ljuger ibland.
2. Skrattar alltid vid fel tillfällen.
3. Jag är sjukt mörkrädd. Att sova själv i ett kolsvart rum existerar inte för mig.
4. Tappa min första mjölktand när jag var så ung som 4 år.
5. Jag hatar att gå ut med omålade naglar.
6. Jag är läskigt pedantisk.
7. Är nog en av dom mest fördomsfullaste personerna som finns.
8. Jag kan sova hur många timmar i streck som helst.
9. Jag är extremt dålig på mattematik.
10. Jag tål inte killar med rakat huvud.
Det måste vara knäpptyst för att jag ska kunna somna.
Jag är inte speciellt romantisk.
Jag hatar att laga mat.
Jag är inte allergisk mot någonting, är dock vegetarian.
Jag tycker smilegropar på män är sjukt sexigt.
Jag är sexnymfoman och har haft sex med över 259 killar.. Läs punkt 1!

Det här är en ganska svår fråga tycker jag. Vad är kärlek? Kärlek är ett så otroligt stort och brett ord. Det är en känsla som väller över en som antingen en hink iskallt vatten, eller en känsla av stötar och blixtrar igenom hela kroppen. Det första jag tänker på när jag hör ordet kärlek, är den där ilningen. Jag vet inte om andra har drabbats av den, men när jag verkligen känner kärlek går det som en riktigt stark ilning i mitten av bröstkorgen. Det är nästan så att jag kan se den i mitt inre när jag tänker på den. Ilningen gör ont samtidigt som det är riktigt skönt att få den. Kärlek är för mig väldigt mycket. Det är vänner, familj och någon kille som man känner att man vill dela sitt liv med. Och mycket mer.

Kärlek är när man känner något för någon som är helt obeskrivligt och ibland nästan för stort för en att hantera. När man bryr sig om honom på ett sätt man aldrig brytt sig om någon förut. Man är kär i varje centimeter av hans kropp, och älskar hans sätt att vara på. Det är kärlek när man ser på honom och när man har hans armar runt sig. När det är så ofantligt mycket kärlek runt omkring dom två när dom är tillsammans, när man ligger i en säng och har bara några centimeter mellan ens ansikten. När man sitter bredvid varandra i en bil och pratar medan ljuset far förbi. När det är bara han och hon och det dom två har tillsammans. Det är han och hon och det ingen annan kan förstå. Det är blickarna dom emellan som gör att dom förstår varandra på en sekund. Det är sättet man kan se på honom och veta hur han känner just då, i denna stund. Det är sättet han känner hon på och sättet då man vet i förväg precis hur han kommer att reagera. Det här är kärlek och jag vet att alla tror att just de har något som är speciellare än alla andras.  För det är så kärlek är. Väldigt speciellt och väldigt sällsynt. 

Sedan finns det annan kärlek, kärleken man känner till sina vänner till exempel. För mig är det kärlek att sitta på en altan och röka en cigarett, samtidigt som man är lite lullig och prata med en vän om något speciellt som gör att man efter den upprökta ciggen, frågar sin vän om man ska ta en till. Bara för att man vill förlänga den där alldeles speciella stunden. Kärlek för mig är när man tillsammans med sina allra bästa vänner står och skriker med till texten av låten som är "våran låt" och känner den där alldeles speciella gemenskapen. Det är kärlek att sitta på ett fik tillsammans och skratta så högt att folk vänder sig om och stirrar med irriterande blickar, men som bara gör att man skrattar ännu högre och ännu mer. Det är kärlek att sitta uppe med någon en hel natt och bara prata om saker som bara vi två kan prata om. Det är kärlek att en sommarkväll gå till en fest med förväntningar lika höga som klackarna man stapplar fram på. Det är kärlek med interna skämt och det är kärlek med skratt bara er två emellan och det är kärlek med tårar som kan släppas inför dem man känner sig trygg med.

Kärlek är stort och obeskrivligt.