Med min riktigt dåliga ovana till försvarsmekanism är det absolut inget fel på har jag lärt mig. Att det är något större fel på mig och min syn på saker och ting, kan ju diskuteras. Och hade det bara varit jag som förlorat på det eller som det drabbar hade det varit en sak, men i nuläget när saken i fråga inte endast ligger till så. Gör jag saken bäst i att bara lämna vända om och gå därifrån. Att gör helt tvärt emot vad man vill kanske kan vara nyttigt. Det sägs ju faktiskt att man inte inser vad man har förrän man förlorat det. Vad fan håller jag på med. Vakna upp Sofia!

Jag kan inte säga vad det egentligen är.

Jag kan bara berätta hur det känns

Och just nu finns det en stål kniv i min luftstrup

Jag kan inte andas

Men jag slåss, även om jag inte kan slåss.

Så länge fel känns rätt funkar det.

Det är som om jag är på en hög höjd med en idiotisk kärlek och är berusad av hat

Det är som jag är påtänd av färger och jag älskar det mer att jag lider

jag är bortom alla broar

Och precis innan jag är på väg att drunkna

Räddade han mig

Han hatar mig fan

Och jag älskar det

Vänta, vart ska du.

Jag lämna dig när du inte kom tillbaka

Vi kör tillbaka

Nu börjas det igen

Det är så vansinnigt.

För när det går bra, då går det bra, då är jag Stålkvinnan med vinden i ryggen..

Men när det går dåligt är det hemskt. jag känner mig så dålig

Vem är den killen?

jag vet inte ens hans namn.

jag la upp båda händerna på bordet.

jag kommer aldrig att gå så lågt igen, jag antar att jag inte känner min egen styrka

  Åkte in till staden imorse med sara som bott hoss mig under natten,     

träffade mina fina Jonna och Sandra gick några ärenden och tog en frukost i stan.

Sedan kom kära Fredrik och hämtade oss med båten, och körde hemmåt mot aspö, bytte till vår båt och åkte runt på sjön hela dagen, låter bilderna nedan tala för dagen.

Nu efter en släkt middag snack med min fina nära och kära är det bara att börja packa väskan, för imorn drar vi iväg till Göteborg!

                                       "-Men hallå vad är det här, kom igeeen... kör lite snabbare"

   "-Meeeen saaaktaaa neeeer!"

Sitter i soffan läser igenom gamla tråkiga blogginlägg och lyssnar på världens tråkigaste och deppigsate musik. 

Igår kom Fredrik förbi och hämta upp mig och bror med hans båt, och så vart det en dag på sjön. en bakis dag på sjön.

sen middag med släkten, senare drog vi över till Frida snackade drack några glas rose och spelade kort och så vart det en väldigt sen kväll.

Idag har jag inte lust med någonting över huvud taget, så jag ska bara sitta här hela kvällen och deppa lite granna för mig själv. Men mest sitter jag och väntar på att min bror ska komma hem, han kommer hem senare inatt, efter att vi inte setts på mer än en månad. Jag visste att det skulle bli jobbigt, men inte såhär jobbigt, herregud vad jag saknar honnom, känns som en hälft av mig är borta.

Det ska bli så otroligt skönt att få träffa han igen och krama om honnom håååårt.

Han har förstört mig , jävla äckel.

Men snart kommer det väl slå tillbaka på mig och inte på dig, så många smällar man får ta, har ingen stabilitet alls för att någon ska kunna handskas med mig. Det bästa jag kan göra just nu är att vända mig om och gå, lämna alla för deras bästa, för jag behöver dom så mycket mer än dom behöver mig. 

Det enda jag vill just nu är att min bror kommer hem.

Jag vågar inte vara kär och jag vågar inte låta någon vara kär i mig. Man kan ha murar 165 cm höga och två decimeter breda till vem som helst utom den som inte är vem som helst. Du kan träffa en person, flörta, skratta och ha så kul. Spendera nätter med att rulla runt bland duntäcken och mornar med att dricka kaffe och prata om livet. Du kan välja vad du vill att personen ska veta om dig, vilka delar du vill visa. Dina svaga men aningen charmiga sidor. Dina glada skratt. Din vilja att göra morgonkaffe varje morgon. Du ger av dig själv, men du ger inte dig själv. En person kan fråga "Vem är du?" och du svarar "Jag heter Sofia Magnusson. Jag är 18 år gammal. Jag älskar mat och läser mycket böcker. Min sämsta sida är mitt temperament och jag är så hemskt mörkrädd.".

Och allt sånt är visserligen sant. Men det är mycket långt från verkligheten. Det finns mycket mer än så. Jag heter Sofia Magnusson. Jag är 18 år ung. Jag älskar mat men är rädd varje gång jag äter för jag vill äta "rätt". Jag läser mycket böcker, men tittar ännu mer på skräptv. Min sämsta sida är mitt temperament Det är för att jag ibland kan bli så arg, så arg på de jag älskar att jag vill döda dem... och sedan skäms så mycket över mina egna känslor i efterhand att jag gråter bort en halv natt. Jag är hemskt mörkrädd, men den rädslan är nästintill obefintlig i jämförelse med rädslan jag känner över att låta någon ligga och klappa på mig i en säng.

Du kan träffa en människa och till viss del välja vilka delar av dig själv du vill visa. Men den dagen du börjar falla faller också varenda centimeter av din mur. Och från den dagen han börjar falla för dig, kommer han att lägga märke till alla dina sidor, oavsett om du vill visa dem eller inte. Och det är ungefär vid den dagen som man gör det lättare i att bara försvinna och lämna det.

Så fort den muren är nere blir allt renare och ärligare än något annat. Vem som helst blir Han och plötsligt blir allt inte bara roligt och avslappant och härligt, det blir fruktansvärt läskigt. Istället för att bara vara den där härliga tjejen som älskar att kyssas, väcker dig med kaffe på morgonen, skrattar åt det mesta och betalar för sina egna drinkar blir man sig själv, som är lite för fucked up för någons bästa och lite för osäker för att låta någon komma nära. Hur ska man våga visa allt för någon när man kan visa bara en bra del för andra?

Så nära, så alldeles perfekt nära, är det nästan omöjligt att komma. Så mycket lättare att nudda picknickdejter och vinflaskor genom sommarnatten."

MICHAELA FORNI

Det enda jag kan komma och tänka på när jag om dagarna inte gör annat än att försöka vara så lycklig så att det inte finns, vara med så många vänner så mycket möjligast kan,  vara så mycket i solen och på sjön med båten så mycket som det bara går, dricka så mycket vin som man bara får, bli så brun som möjligast kan,(hade denna sommar detta år, planerat att slå min neger bränna 2006).

och när jag och min vän Jonna råkade komma på varandra med att säga, vad gör vi så att vi får dagen att gå så fort som möjligt men ha så kul som möjligast kan! då sprack det för mig, hur tänkte jag där?

Sen när vill man egentligen att ett sommarlov, det sista sommarlovet i ens liv ska gå snabbt? Jag personligen skulle vilja stanna i den här månaden hela mitt liv, eller nej förrästen. men några månader i allafall.

Kan det ha varit längtan härifrån denna stad detta län detta land som gjorde att vi jag resonerade så? 

Längtan på nästa vecka då vi kommer en liten bit här hemifrån i alla fall.

Sedan jag kom hem till sverige igen, har jag bara känt en sådan ångest över allt eller egentligen ingeting, jag vet inte vad med den resan som fick mig att ändra syn på saker och ting.  Nästan allting, jag trodde jag skulle komma hem några versioner klokare mognare och en aning mer engelsktalande vanare och utvilad och het på gröten. Men jag känner mig nästan ännu mer oklok, omognare och förvirrad, väldigt förvirrad och meeeer pepp på att åka härifrån igen dagen feter det att jag kom hem.

Jag orkar inte ta tag i någonting inte ens saker jag planerat sedan länge att jag ska ta tag i nu i sommar och verkligen tvingade mig själv till att jag ska borde och ska, men inser nu att det är inte ens lönt att försöka tvinga sig till det.

det enda jag vill är att åka bort härifrån. långt härifrån och nu. Ska kolla resor igen snart, imorgon!

Jag har kommit mer till insyn vad jag vill göra med framtiden, och när jag vill göra något vill jag göra det på en gång allting sammtidigt och slutföra allt med detsamma, jag skulle kunna jobba flera dagar utan stopp bara för att få klart det jag började med spelar ingen roll vad det gäller. Börjar jag med en stor städning så slutar jag inte för att jag blir hungrig, jag slutar knappt när jag har svimmat för jag är så hungrig. jag ska bara helt enkelt få det klart! jag vet inte vad som är bra i det? om det finns något.

Jag vet inte om jag någonsinn varit såhär oansvarig, om jag någonsinn haft det såhär stökigt och skitigt som jag har det just nu, japp ni läste rätt.

Jag har det ostädat.

Om jag någonsinn varit såhär godhjärtad mot människor omkring mig, om jag någonsinn saknat en person såhär mycket att det värker i hela bröstet dagligen till och med mitt upp i ens lyckobubbla, har jag någonsinn känt mig isatt i ett sådant här tredje handsvalsfack som jag just nu sitter placerad i.

Jag vet inte vad som gör ondast , saknaden eller att jag känner mig något så enormt bortglömd och orättvist behadlad.

Och jag kan inte låta bli och tänka om jag är något egoistisk?

Att jag kanske behöver han mer än han behöver mig, just nu.

Jag vet hur kärlek är, och ännu värre nykärlek och jag vet att det han kommer få är en böter, jag vet precis hur det kommer sluta, och jag förstår inte varför jag hoppas på att jag inte har fel. Är det av egoistiska skäl? vilket jag själv inte inser då isåfall.

Jag vet att jag inte har fel, jag vet att han behandlar mig fel just nu, det har folk sagt. Jag vet hur man blir av kärlek, jag hatar kärlek. Det är därför jag hoppas på karma, att han ska få tillbaka när han som minst behöver det. Jag älskar han, och han får all min kärlek, och just därför kan jag inte önska han något dumt. Vad han än skulle göra  mig önskar jag han allt gott.

Jag vet hur ont det gör att veta eller i allafall känna sig så orättvist och felbehandlad, att man tillslut misstänker att man själv gör något fel, fast att man innerst inne vet att man inte för en sekund  gjort något fel.

Jag förstår inte att kärlek ska vara så komplicerat att det till och med går utanför gränserna inom kärleken, och tar fart på vänskapen till personer utanför det där jäkla förhållandet! nu är detta inte riktat åt en person och en gång, det har hänt många och många gånger.

Jag är så trött på det där med kärlek att jag skulle kunna spy på bara ordet, trots att det är det jag siktat mot sedan jag var 5. Men inte längre. eller? jo men ändå

Jag är så trött på att vänskaper  ska brytas på grund av en fjuttig kärlek som varar ett år eller ännu mindre.

speglar i mitt förra inlägg.

Att behöva släppa personer, eller glida ifrån personer man vet så väl att man vi inte har något behov av varandra längre.

Jag tycker det är extremt jobbigt att släppa personer. Jag kan än idag gå runt och tänka nästan dagligen på gammla vänskaper man haft för åtta tio år sedan.och vad dom gör idag.

Jag vet inte varför? egentligen gillar jag inte personerna, kanske inte alls. Ändå lutas tankarna mot dom ofta.

Jag gillar inte människor sådär speciellt mycket, och jag har inget behov av att jag måste lära känna nya människor hela tiden, prata med alla och skapa kontakter.Jag trivs med dem jag har, och någon några nya någon gång ibland när det känns rätt. jag tänker oftare snarare tvärt om i de flesta fallen och önskar bara att dem flesta folk kan sluta prata och gå ifrån mig om dom inte vill något vättigt haha, om det nu inte är så att jag tror eller märker att jag nog skulle passa rätt bra ihop med den där personen, att hon eller han är något för mig, då är jag snabbt fram!

Men det är just där också, har jag en gång skapat den där vänskapen eller bekantskapen så har jag väldigt väldigt svårt för att släppa dom. automatiskt utan medvetande kanske jag på något sätt noga väljer ut folk jag skulle tänka mig ha en vänskap med. vad vet jag

Att man ibland måste släppa vissa människor, och att allting sker av en anledning.

För många är det en förfärlig tanke. vi tycker att det är hemskt att tappa bort människor i livet och gör nästan vad som helst för att lappa ihop trasiga relationer.Ibland håller vi fast vid personer som vi innerst inne vet att vi borde släppa.Vi är sentimentala och vi är rädda för att bli ensamma.

Försök känna efter i ditt hjärta vad den här människan betyder för dig. Är det skuld eller längtan som håller dig kvar? Är det längtan så är det något att bygga vidare på, är det skuld ska du släppa det.

Och det är faktiskt inte meningen att vi ska hänga ihop med alla livet ut. Människor kommer och går i ens liv, vissa har man bara en kort period i ens liv och några stannar längre. Och förringa inte de kortspringande vännerna, ni har kunskaper ni ska ge varrandra som inte behöver så lång tid. Sedan kan och ska ni gå åt varsitt håll. Våga släppa taget! Verkliga vänner och kärlekar hittar tillbaka till varandra om det är meningen. De andra ska man inte ha dåligt samvete för. Det är faktiskt skönt att bli av med en del personer som man är färdig med.

Däremot ska man aldrig se tillbaka med bitterhet på gamla relationer. Man lär sig något av alla relationer bra som dåliga, och det är aldrig bortkastad tid. Det var helt enkelt inte meningen att du skulle ägna de åren åt den mannen/kvinnan och den relationen och det gäller bara att förstå vad det var du skulle lära dig av det.

Men det kommer man alltid få en liten aning av förr eller senare. Huvudsaken är att man vet om att den alltid finns och kommer fram någon gång."