Solen ligger på sådär underligt igen på hustaket och ända ner till gräset och sjön. Precis så det brukar göra på tidiga hösten, när alladom bladen på trädna inte är gröna längre, utan grå gröna och jag försöker bara bortse från dem få dagarna som är kvar innan vintern kommer.

Mörkret som då delar sig i olika skuggor i snön och tystnaden som sträcker sig längre förbi än vi någonsinn skulle kunna se.

Jag försöker att gilla när tiden går så här snabbt.

Så snabbt så man blandar ihop veckorna kanske till och med dagarna då och då,

och när jag en gång i tiden bara skrattade åt när mormor på julen alltid säger

"jaha nu är det snart midsommar"

Nu skrattar jag inte åt det längre, jag försöker bara förstå

Försöker förstå varför det ska gå så snabbt.

Och tydligen kommer det bara gå fortare och fortare sägs det.

Nu ska jag försöka ta vara på allt, framförallt på tiden. för den kommer aldrig tillbaka har jag märkt.

När ångesten väl lagt av och jag kommit in i den verkliga vardagen igen.

Känns allt det nästan mer som ett lugn.

Man har ångest och är kanske lite rädd för att mörkret kylan snart är påväg.

När allt det där gröna och varma är så långt borta, ändå känns det ett lugn i hela kroppen. och det känns som man vet exakt vad som kommer hända

Man har lagt av sig all den stress som man faktiskt tror sig att inte ha under sommaren.

Trots att det är då jag och dom allra flesta är lediga. Och är man inte ledig så är man ändå trots allt ledig på ett annat sätt än som ledig under vintern.

Stressen under sommaren ser mer ut att man måste komma med saker hela tiden. Då är man ledig och det är varmt ljust dygnet runt, och man kan och har faktiskt en tendens till att göra precis vad som helst.

Man ska ut och resa så mycket som det bara går, hinna med att träffa så många som det går, hinna fixa det och det och det. hinna med så mycket att jag nästan tror att kroppen står på högvarv, och att höst ångesten beror mer på att kroppen ska hinna varvar ner sig inför skolstart och jobb. Jag kan ha fel, men jag känner en stark känsla av att jag har rätt.

   Har jag kanske kommit till den punkten att jag givit upp hoppet om ? eller har jag bara börjat erkänna för mig själv.

Det har alltid varit någon innan dig och det kommer alltid vara

någon efter dig och det spelar ingen roll, det kommer alltid vara

någon som är bättre och någon som är sämre än vad du är.

Och vad en person än säger till dig så har den sagt precis samma sak till

den personen som var innan dig, och kommer säga precis samma sak till den personen som är efter dig. För tillfället så ljuger man inte men för stunden vill

man inte ha ett löfte.

Glöm inte att det är ett spel, så satsa aldrig allt

När man ligger i sin egen säng hemma, helt ensam och har en feber som ligger högt över öronen som gör att huvudet snurrar runt 10 varv i sekunden så fort man försöker se på något eller ställa sig upp och gå några steg. Det enda man får roa sig med då är alla dom där tankarna som skulle kunna ta död på en själv.  

Sitter och är sjukt deprimerad, och på samm gång sjukt glad att solen inte strålar idag, just idag är jag nöjd med dom gråa molnen täckta över hela himmlen.

Jag har blivit sjuk, hade jag fått välja hade jag mer än gärna kunnat vara sjuk imorgon, men idag ? neeeej, nu missar jag en grym utekväll i Stockholm, med att göra vadå, sitta helt ensam hemma med feber och dåliga filmer. Tänk att jag oftast inte har turen på min sida. Hjääälp mig och kom hit med massa glass

Gårdagen i bilder. dagen började  hemma hos mig med Sandra som bott hos mig den här veckan också, åkte till Nynäshamn sola bada rodde båt och sedan vidare till Södertälje umgicks med några, duscha fixa oss åkte vidare mot Stockholm, ja jag låter en en gång bilderna tala för sig själv.

                                    Efter bara några timmars sömn inatt ligger både jag och Sandra med datorerna på vara magar i soffan, och hade väl tänkt att basta, men tror det lutar mot en fet skön dusch och sängen snart istället

Mitt hår hade börjat krypa ner mot korsryggen. Fortfarande alldeles för slitna toppar, men badandet i det salta vattnet gjorde att det liksom smälte in i mina lockar som blivit när håret torkat. Jag minns att jag älskade mitt hår just den där stunden. Trots att jag inte hade sett mig i spegeln visste jag att jag var vacker. Huden hade fått vara under solen hela dagen och det stramade i kinderna när jag log och jag kunde fortfarande känns några starka solstrålar genom kroppen.
Det doftade solbränna om hans axlar när han böjde sig över mig. Min rygg var varm av den heta stenen jag låg på och mot mina fötter skvalpade vattnet. Det var svårt att se hans ögonfärg där i solljuset, som om alla färger i världen var blandade just där. Hans hår brände mellan fingrarna när jag drog handen igenom det. När han såg på mig såg jag mig själv ur hans ögon. Mitt tjocka lockiga hår flöt som en solfjäder över stenen och min bruna hud gav kontrast till det ljusa håret. Mina ögon var osminkade och bruna och jag visste att han även såg stänken av det blå som speglade sig igenom dom bruna linserna.

Hans ögon lyste av beundran, och mina gjorde likaså för honom. Omkring oss var det fortfarande mycket folk trots att solen hade kommit en ganska bra bit nedanför granarna. Jag ville stoppa tiden och aldrig gå ur denna fantastiska miljö som liknade ett vackert vykort. Jag ville heller aldrig släppa honom med mina händer eller låta hans mun vara någon annanstans än mot mina läppar. 

Jag reser alltid tillbaka hit, till denna nästintill overkliga upplevelse av tillfredställelse. I mina minnen är det alltid här jag stannar upp och ler. Lyckan har aldrig varit mer fulländad.