Jag har alltid varit en axel för mina vänner. Alltid varit ett stöd när någonting fått någon att falla och jag har alltid offrat mig till max om det är någon som behövt det. Jag skulle kalla mig själv en bra vän då faktsikt tror att jag är det. Min mamma har sedan barnsben sagt till mig att godhet varar längst och jag har därför alltid varit väldigt ärlig när det gäller allting. Är det någon eller någonting som gör att det stör och skaver inuti, har jag alltid haft ett starkt behov av att berätta det för någon. Antingen för personen som gör att det skaver, eller för dem som står mig närmast, om det är något rent allmänt som stör.

Att människor inte är goda rakt igenom har jag alltid vetat om. Att folk gör lite hur som helst och inte tänker på konsekvenserna har aldrig varit ur mitt medvetande. Men att människor i min omgivning och mitt liv hade sådana sidor har aldrig riktigt blivit klart för mig förrän ungefär två år sedan. Att människor som jag satte allra högst, kunde få mig att känna att jag var ensam och faktiskt helt otillräckligt, var något jag aldrig hade tänkt på. Jag trodde helt enkelt att jag kunde lita på mina vänner. Men vad fel jag hade. Visst kan jag lita på dem till viss del för visst kan jag berätta saker för dem utan att behöva oroa mig för att det jag säger ska föras vidare. Men att lita på en människa är också att lita på att den stannar hos dig och inte sviker dig. För mig är det den allra största tilliten.. Att veta med 100 procent säkerhet att personen i fråga aldrig skulle få för sig att svika dig eller att lämna dig på något sätt, är för mig att ha tillit för någon. Och det är där allting brister. Ju längre tiden går, desto närmare kommer du en människa och desto mer för du tilltro för denna. Men med tiden förändras också livet. Att du då ska stanna kvar hos den du lovat allt, är något som plötsligt blir väldigt svårt. Det här har drabbat mig många gånger och varje gång ställer man sig frågan: ”Vad gjorde jag för fel?”. Jag har känt mig sviken, sårad men framför allt: otillräcklig.

Att ta en vän för givet är det värsta man kan göra. Att räkna med att en person ska finnas där alla gånger, även om du inte tänker finnas där för denne, är så fel som det kan bli. Du kanske tror att du finns där för henne genom att lyssna, men att verkligen finnas där för någon är att stå precis bakom. Att finnas för någon dag ut som dag in, att strunta i dig själv för ett tag och att finnas där i alla lägen. Det spelar ingen roll att du bara fanns där och lyssnade den där gången hon behövde någon som lyssnade. Det som spelar roll är att du även fanns där den där gången hon ville skratta eller den där gången hon ville ha någon att stirra in i väggen med. Det är sådant som spelar roll. Det där lilla, men ändå så oerhört viktiga.

Jag är trött på att bli tagen för givet. Jag är trött på att vara en axel för någon om inte har enriktig axel för mig. Jag är trött på att ge, utan att få. Jag vill räkna med någon och känna att den aldrig sviker mig. Jag vill lita på någon på samma sätt som någon kan lita på mig. Jag vill vara någon som någon prioriterar högre än sig själv. Och kanske är jag det för någon. Men ord är så tomma och känslan finns inte.