Sanningen är den att folk kan tycka jag är svag, jag har en svacka nu i livet precis som alla har ibland, där jag egentligen inte litar på någon förutom mig själv och självklart dom allra närmsta i min familj.

Ingen kan trycka ner mig även om jag just nu är den mest känsligaste och yngkligaste i hela världen just nu! Att jag skulle falla ihop bara någon skulle säga något litet oläpligt, vilket inte är likt mig.

Jag blir så trött på all stress min kropp är helt matt och jag känner mig på riktigt mer död än levande, även om folk kan tycka att det är mitt fel, att det är jag som gör fel, kan ingen anklaga mig för att jag gör fel, ingen kan trycka ner mig för jag borde ta saker på ett annat sätt eller agera lära mig hantera. Det är bara idiotiskt och gör det inte bättre för någon. Faktum är att stress kan va en av de främsta sakerna som är svårast att hantera, och alla tar vi stress på olika sätt.

Jag skulle behöva komma iväg ett tag och andas livet istället för att stressa livet.

Mitt liv har liksom stannat upp kan man säga tills det att jag faktiskt klarar det jag enligt mig kämpat med alldeles för länge nu. Jag tror ingen förstår riktigt hur jag ser på det hela just nu, det kan ingen, och dels kan ni heller inte skylla skulden på mig för att jag inte kan va mig själv just nu, jag kan inte ha toppen kul min hjärna och min kropp har ett sammspel just nu som inte är den bästa, och ena sekunden hanterar jag situationen och kan le och vara glad utan problem medans andra är jag totalt nere på botten och uppstressad och slut att jag inte ens skulle märka att en flock elefanter sprang förbi mig eller att jag skulle kunna skrika på en snäll gammal tant utan anledning.

Ni kan inte klandra mig för att jag inte kan le precis hela tiden, jag säger heller inte att någon ska sitta med en näsduk och vara beredd att torka mina tårar och ta reda på min skit. Det ända jag begär är att folk ska ha överseende och förståelse, och att kanske istället välja att inte umgås med mig om dom känner att dom inte orkareller klarar av. Jag begär ingenting från någon just nu, för jag vet att de där med att va mot andra som man själv vill bli behandlad räknas inget i slutändan iallafall, spelar ingen roll.

Jag vet att det finns gränser för hur länge man orkar "trösta" någon. Jag tror egentligen att jag skulle klara det hela bäst på egen hand, men det känns ändå alltid skönt med folk omkring sig när det väl kommer till kritan.

Begär ingenting av mig just nu, räkna inte med mig är det jag vill säga. Jag förstår om ni inte förstår och tycker jag har en väldig överreaktion. Men min kropp och min hjärna orkar inte även om jag skulle vilja. Det är det enda jag kan säga, men jag hoppas va på fötter snart igen. Först och främst behöver jag bara klara det, sedan behöver jag tid att varva ner min kropp sedan kan jag bli Sofia igen. 

Stort hjärta till min familj som orkar med mig just nu.

Det går inte alltid att försöka vara till lags och vara glad varje timme när man inombords bara har lust att skrika av ilska trötthet och sårbarhet och en massa andra konstiga känslor som bubblar runt och man för tillfället inte kan sätta kläm på. Jag är ledsen men jag försöker det gör jag verkligen hade man kunnat köpa lite energi hade jag för tillfället betalat dyrt för de!

När du har vunnit någonting, så har nån annan förlorat precis lika mycket

Har ni kanske någon gång även som jag träffat någon eller känt att någon person skulle passa så bra in i erat liv?

Att ni den han hon verkar vara så lika, med samma åsikter intressen och lika personlighet.

Att ni gärna iallafall skulle vilja träffa personen nån gång. Men liksom hur sinnessjuk låter man inte när man säger till en person man inte känner eller aldrig träffat , Jag tycker vi verkar lika skulle du vilja ses? eeeeh nja har inte tid har fullt upp..(istället skaffa dig ett liv) hahah eller vadå?

Har ni någon gång tagit kontakt med någon som ni skulle vilja lära känna utan att låta sinnessjuka, och har det funkat? var det så bra och var ni så lika som du trodde?

Hur gör man egentligen för att ta kontakt med en person man kanske egentligen inte borde ens prata med?

Självkänsla och olika bekräftelsebehov

Jag har länge ställt mig en fråga när jag lyssnat på andra människor om deras upplevelser och händelser, varför händer något sådant aldrig mig? vaför säger folk aldrig så till mig?

Men nu vet jag, det händer mig hela tiden likväl som för andra, kanske ibland mindre sällan för att jag "undviker" dom situationerna jag tycker inte att det är lika spännande när jag väl upplever dom som alla andra som berättar det tycker. Darför upplever jag det sällan inte som andra, även fast saken i sig är lika stor som deras, och dessutom kan jag ibland undvika att jag gör sådant eller att folk inte säger så till mig, för jag behöver det inte lika mycket som dom andra, dom flesta.

Jag tar inte komplimanger lika stora även fast jag tar dom och kan har lärt mig ta emot.

Men ändå så ligger det inte i min natur oftast att prata om det, det behåller jag och bearbetar för mig själv.

Även fast många kan tycka jag är väldigt öppen, ochibland väldigt stängd, beror på tillfälle. Så ligger det oftast en biljard saker bakom vissa saker, bokom andra saker , och bakom det helt andra. Jag vet inte om det är så för många, eller till och med alla. Men så har jag inte uppfattat det i nuläget.

Alla människor behöver känna sig älskade och få någon typ av bekräftelse. Det är ett av våra mest grundläggande behov och något helt naturligt. Och även det lilla behöver bli sedd, älskad och få fysisk kontakt för att kunna växa upp till en frisk och lycklig individ. Både fysisk och psykisk kontakt och bekräftelse är livsnödvändiga för oss människor när vi växer upp. Genom att vi blir bekräftade och sedda så lär vi oss att se vårt eget värde och får en grundläggande sund och stark självkänsla. 

Vilket vissa kanske fått mer av än andra i livet och behöver det inte alls, eller kanske aldrig fått de och behöver det mer än någonsinn. Men själva saken med att må bra känna sig fräsch och snygg ligger inte i hur många komplimanger man får på en dag eller hur mycket kretik man får. Det är kanske bara en början eller en draglina på vägen, resten ligger hos en själv, hur man hanterar saker och lär sig att ta det på rätt sätt.

Det ligger helt enkelt endast hos sig själv som mycket myycket , de mesta annat också gör.

Alla behöver kärlek och uppskattning Givetvis behöver även vuxna äldre människor känna sig älskade och sedda både i sina privata liv samt på sina arbeten trots att de flesta har hunnit få med sig mycket erfarenheter och komplimanger på vägen till dit dom står idag. Med en hög självkänsla, det vill säga känslan av att jag tycker om mig själv för den jag är, vet jag att jag duger även om inte alla i min omgivning talar om det för mig i varje stund. För den skull behöver man ju inte helt strunta i vad sin omgivning tycker och tänker för visst är det skönt med ett visst mått av uppskattning och gillande utifrån även om man inuti bär med sig en känsla av högt egenvärde, men även är det fantastiskt att kunna lyssna på andra och ja även ta in andras pikar och kretik mot en, det är ju då man kan utväcklas mest som person. Alla är faktiskt inte dumma i huvudet..hela tiden.

Alla behöver daglig inmatning av positivitet av andra människor hur högt egenvärde eller lågt man än har, exakt precis som när kroppen behöver mat, annars orkar den inte. nästan lika viktigt. Och visst är det fantastiskt att springa ett lopp och ligga först, de är ju då man ligger på topp och orkar längst och mest, ligger du sist vad gör du då? kanske blir vissa taggade på att ligga sist och viljan som då kommer om att vilja bevisa att man kan, många säger säkert iallfall så, eller tror att dom skulle tänka så. Men vad händer när det väl kommer till kritan, eller då efter att du testat de där loppet för femte gången i rad och fortfarande ligger sist, triggar det dig verkligen lika mycket? tror dom flesta faktiskt på dem flesta plan ger upp

När självkänslan är för låg Som sagt är det sunt och bra att vilja vara en del av den mänskliga gemenskapen och därför vilja vara älskad och omtyckt av sin omgivning. Det är när vi inte bär med oss känslan av att vara ok och att duga vara fantastisk eller känna sig perfekt, det vill säga när självkänslan är för låg, som det blir problem. Då hamnar man i den sitsen att man hela tiden och i alla situationer törstar och klänger på andra människor för att man ska få sig lite beröm och uppskattning och när man inte får så mycket som man vill, vilket aldrig kan bli nog så mår man dåligt och känner sig nere. Detta ständiga jagande efter omgivningens uppmuntran kan liknas med vilken form av missbruk som helst. Man behöver ständigt en större och större fix och ändå kan behovet aldrig stillas vilket gör att människor med låg självkänsla och detta beteende kan bli väldigt krävande både för sig själv och inte minst för sin omgivning.

Om behovet av att vara duktig På samma sätt har också vi människor behov av att få saker gjorda, prestera och ibland känna oss duktiga och nöjda med det de små och stora saker vi åstadkommit på vägen i vår strävan. Men även här kan vi se skillnader mellan hög och låg självkänsla trots att dem ändå i slutändan kan räknas som rätt lika. Den som har en hög självkänsla ställer rimliga krav på sig själv och de man tycker sig behöva prestera för att duga medan den som har en låg självkänsla egentligen aldrig eller i varje fall väldigt sällan känner sig helt nöjd med va han eller hon har åstadkommit. kan också vara precis tvärtom gäller oftast främst för de yngre, att den som har hög självkänsla alltid är van att komma först vara bäst vara snyggast och den alla ser upp till, medans den med låg självkänsla aldrig vågar satsa, nöjer sig med det lilla den klarar eller vågar satsa på. Man har då väldigt höga prestationskrav och krav på att allt måste vara perfekt, vilket det ju givetvis sällan är i livet vare sig när man är ledig eller på sitt arbete. Och med detta höga prestationskrav som kommer med en låg självkänsla kommer så klart en mycket högre stress än när man tillåter sig själv har fel och brister och göra misstag. Sen är det också det faktum att när man har en lägre självkänsla så jämför man sig hela tiden med andra människor och hur mycket det gör och får gjort och visst finns det alltid någon som är snabbare, duktigare och smartare om man sätter på sig dem glasögonen.

Det är bra att vilja vara bäst, bara man tar åt sig det på rätt sätt, ingenting blir bra om det är för mycket eller för lite. En strävan och en dragkraft efter att vara bäst eller mildare brabra! är alltid mer än okej, bara man kan va glada för andras lyckande och trösta i andras misslyckande. Det är extremt hårfint mellan gränserna vilket är jobbigt svårt för människor att hålla sig på linan jämnt. eller för dom flesta enligt min åsikt ofta. Och nej detta är ingen pik till någon utan alla, även mig själv!

Bli din egen coach och ställ dig följande frågor 

• Vem är egentligen "perfekt"? jämnt ialf 
• Hur skulle ditt liv se ut om du minskade lite på dina egna krav? till det bättre eller till det sämre?
• På vilket sätt kan jag lära mig att se och bekräfta mig själv i min vardag? även lyssna på andra
• Hur skulle du kunna tänka för att vara lite mer nöjd över allt du ändå hinner och presterar trots att jag inte hinner allt på min att göra lista? även en dag då du sitter i soffan och degar hela dagen, har man alltid iallafall tänkt en hel del, och kommit långt med tanke kraften om att få saker gjorda. Du måste ju alltid kunna tänka på saker innan du gör dem, och vem vet, kom du kanske på ett bättre sätt att göra den där grejen imorgon istället?
• Vem är bra på att tycka om sig själv för den han hon eller han är som människa snarare än för det han eller hon gör och presterar? Vad kan du lära dig av honom eller henne?
• Vem är aldrig nöjd med sig själv oavsett hur mycket han eller hon gör och åstadkommer? Vad finns det för lärdom här så att du själv inte faller i samma prestationsfälla?

Tänkte lätta upp det dystra med några bilder från gårdagen.

Skulle va intressant och veta vad dom diskuterar om...  

hahahhah verkligen intressant.        

Glad påsk liksom.

Hela världen är emot mig just nu.

OCH JAG ÄR LIKA EMOT HELA VÄRLDEN!!!

Tänker bara sitta här i solen med kaffe efter kaffe tills allt vänder igen. om det så skulle ta år, sköna år , kanske

Idag har jag strålat mer än solen.

Dagen började med en lång promenad i solen, sen en stooor fruukost, sen lek med Aina och våfflor i solen, sen några promenader till med Aina, mötte upp Frida och Jens och Johan och Monica.

Sen gick jag och mötte Sandroo som gick hit idag igen, och var över till igelshäll en sväng också. Nu böööörjar de fan dra ihop sig!!

Nu medans sandra är nere på gymmet sitter jag här och sjunger ut min glädje, det är sånna här dagar som ger så mycket energi!

Här kommer en liten liten liten tjuvtitt!

Hemma! 

Kom hem igår vid tre fyra någonting var hemma en snabbis bytte om sminkade mig och drog till stan, och det var en jävla grej bil jäveln gick sönder, så fick stanna var femte meter springa till närmaste vatten pöl hämta vatten och fylla i vatten... haha ååh alltid lyckas jag. Annars var det en trevlig kväll, dock blev det tidigt men det var bara bra. Hemma var frida jens martin och johan, och ååååh vad jag älskar alla. Satt och kramades hela kvällen.

Tomt utan min Cristin, dock skönt att sova i min säng igen!

Nu packar jag upp.....och tvättar. Finas Sandra ringde nyss och sa att hon får panik av att bara sitta hemma på sin vilodag och inte göra nått, så hon bestämde sig för att gå ut till mig för hon var så rastlös i kroppen hahha så får väl se när hon dyker upp hahah.

Ikväll kommer Aspö gänget hit, det kommer bli jätte trevligt! återförening 

Efter en natt med inte mycket sömn och en hel jobbdag  sitter jag och försöker få internet att fungera normalt, och det går inte.. noll tålamod.

Nu är det bestämt! på Fredag åker vi hem från skitvädret, hem till våren, hem till allt. det finns bara en anledning som får mig att vilja stanna här uppe.. och inte är det vädret, eller något annat sånt. Idag har det spö regnat heeeeeeela dagen, och inatt var det full storm, trodde hela huset skulle flyga iväg.

men jaja det ska bli skönt att komma hem, mycket har ju hänt där hemma, så nyfiken är jag verkligen!