ett väldigt bra citat.

Du ställde dig vid dörren sneglade på mig som om du trodde att jag skulle skrika tillbaka dig eller kasta mig över dig och be dig att inte gå. Men de gjorde jag aldrig, och det insåg du ganska snabbt. Du böjde dig ner för att ta på dig skorna placerar dom på fel fot, vänder dig om snabbt för att se om jag hann se missen du gjorde, du såg aldrig att jag faktiskt hann se de och hur jag vände mig om och fick kväva mitt skratt med hela mitt liv. det tog inte många sekunder innan det att du fick på dig skorna rätt och var på väg utanför dörren, jag hade precis klarat att undanhålla mig från att skratta och fått tillbaka mitt väldigt neutrala ansiktsuttryck. Vi lämnade det så utan ett enda ord utan en enda blick, jag trodde jag hade tagit det bättre än jag insåg sekunderna efter att du smällt igen dörren, och hur leendet jag la fram först övergick till tårar och jag kände paniken spreds, vad hade jag sagt, varför gjorde jag så, han hade ännu en gång vunnit över mig, och det vet jag att han visste. Men båda var på tok för stolta för att någon skulle vika ner sig först före den andra och erkänna det, även fast vi båda visste vad vi egentligen ville.

Nu har det kommit till den här gränsen igen att livet och människor blir lite för mycket, att det blir en sådan påfrestning, ett stort tryck mot bröstet, och vart man än vänder sig eller tar vägen känns trycket ändå lika hårt,Allting är en enda jävla röra, och inget går att få grepp om eller inget går att få riktigt bra och kontrollerat.

Jag förstår inte att jag aldrig lär mig att ta kontrollen över läget innan det hinner gå såhär långt att man måste bryta totalt,  byta spår så hastigt i en sådan här hög fart. men jag får lära mig..

att alla ska vara på en konstant och ha så orealistiska höga krav på en att man bara får lust att spy. Svarar jag inte, vill jag inte prata med dig, elelr så har jag inte tid, och hör av mig så fort jag har tid igen.

Hinner jag inte ses är det inte för att jag inte vill för du skulle du definetivt märka det eller få höra det, ibland orkar man hinner man inte, elle rhelt enkelt inte har lust just för tillfället.

ibland behöver man bara vara själv, tänka på sig själv,  vilket jag ofta glömmer bort och så kommer allt på en gång istället. skicka ett brev om ni verkligen måste!

Man vill varken såra eller svika, men hur man än gör och hur mycket man än försöker förklara blir ingenting till det bättre, det uppstår bara konflikter svek bråk panik gråt och skrik.

När jag var yngre vart jag så arg när kompisar emellan bråka om små saker, och när folk i filmer inte bara kunde säga sakerna rakt ut. Jag trodde allt kunde lösas bara man pratade. Men det har jag lärt mig nu med tiden att så är icke fallet, inte alls.

Saker och ting kan ses ur hundra tusen miljoner olika vinklar, och det finns lika med så så mycket ord saker och ting kan beskrivas med. Ibland går det bara inte.

Ibland får man inte ihop det.

Man ska också veta och ha i baktanken att folk , människor handlar saker på olika sätt beroende på deras erfarenheter i livet, En liten händelse gör att du kanske handlar en fråga helt annorlunda än vad du hade gjort annars.

Ibland blir livet bara lite för mycket, och ibland behöver man orkar man inte tänka på alla andra hela tiden. Man kan inte alltid vara snäll även om man vill eller borde, vissa människor tar bara kålen på en.

Och nu är det för rörigt, jag behöver en paus, ett uppehåll från dem flesta. Jag menar absolut inget illa, men just nu klarar jag inte av att hantera så mycket människor runt omkring mig, jag får ingen balans. Jag är ledsen men jag menar absolut inget illa och när allting väl har lagt sig lite och jag står på stadiga fötter igen "är ni välkomna tillbaka".

Hoppas ni har överseende, jag behöver lite space och få andas lite sjkälv ett tag.

Skönt att man kan få förklara läget såhär utan att nån avbryter en.

Jag tycker synd om mig själv.. och ibland får man faktiskt de..

Jag vet att det är något större fel jag dras på. Även fast läkarna ännu inte har hittat något, så vet jag att de är något, något som inte står rätt till.

Jag förstår inte varför jag så ofta blir sjuk och alltid sådär rejält sjuk så de skulle ha räckt med att va sjuk en gång vart femte år. Jag har faaan inte tid med de här!! eller kanske jag behövde va hemma själv ett tag, de här kanske var ett tecken på att min kropp säger ifrån. Kanske får lungna ner mig en aning.. Tycker ialf synd om mig själv som ligger här alldeles ensam i åskan och har så förbannat ont! hoppas ni får ialf lite medlidande hahah

Bara några sekunder efter att jag uppdaterat detta inlägg, knackar de på dörren..jag måste ju ha världens bästa vänner som bara dyker upp med mitt favorit godis och redbull. Nu mår jag såå mycket bättre puss på er Cristin och Michaela, oj vad man kan uppskatta sitt liv ibland

i ett enda ögonblick som hela ditt liv kan vända, jag står där en stund och stirrade rakt ner i marken.
Funderar du på att gå vänster om något sedan titta tillbaka ner i världen kände det rasade i de rätt dystra och tråkiga och jag vet att du nästan kunde se mina blöta ögon och min ledsna rynka i pannan.

Jag vet att du kunde förstå och veta mer än jag själv visste och förstod, det kunde du alltid. Du såg när något var fel, letade fram de och där pang flög de fram som en raket och upp i himelen stod det fullkomligt klart för både dig och mig med lysande text vad som egentligen var fel, att du faktiskt kunde se det före mig, otroligt.
Låt mig visa dig hur vi bara kunde för oss, kan jag ändra och jag kan växa eller kan vi justera. Det onda sak om oss är vi alltid har förtroende.
Vi kan även ha ett öppet förhållande, haha nästan så jag skrattar åt hur jag förklarade vissa saker och ting.
Jag ser på honom, han stirrar nästan rakt tillbaka på mig, men hans ögon stelnar som om han letar rakt igenom mig.
Då hans ögon måste ha stängt för vad som verkar en evighet, när de öppnades igen kollade han bara ner på sina fötter och skakade med huvudet. Antydde något om att det inte var bekvämt men att han och vi och ingen annan heller för den delen kunde veta hur framtiden skulle bli.

Det enda jag ville få sagt var ju att jag var öppen för hans förbannade förslag, men allting som sägdes vart ju bara fel. Och de enda jag ville begära var att inte förlora honom, egentligen inte på något plan, men allt kan man ju inte begära. Men det minsta möjliga?

Torka dina ögon kompis, jag vet att det är svårt att ta, men hans sinne har gjorts upp.

Det finns mycket mer fisk i havet.
Torka dina ögon kompis, jag vet att du vill göra hans se hur mycket denna smärta gör ont, men du måste gå iväg nu, det över.

Så då flyttade jag min hand bort och ner vid min sida, skakningar, mitt liv kraschar framför mina ögon.

Bilden jag hade målat upp, passade inte längre likaväl i den ramen som jag hade hittat.
Jag vänder insidan av min hand upp för att möta himlen, rörde ner hakan och släppte ut en suck.

Jag försökte inte övertala honom även fast jag vet att han tog de på de sättet, jag försökte bara få ett bredare perspektiv och synvinkel på hans tankar, och så att jag själv kanske kunde förstå mig bättre vad jag tänkte och tyckte. Jag visste inte mycket och vet heller inte för del delen men
eftersom jag inte kan föreställa mitt liv utan dig, det finns saker som jag inte kan tänka sig att göra, saker jag  inte kan föreställa se. När du nu har kommit in i mitt liv och dessutom väldigt långt, och grävt runt på saker och ting, har man ingen rätt att bara försvinna utan att först gräva igen lite.
Det var inte tänkt att vara lätt, säkert, snälla snälla, jag ber, snälla. Något som hade visat sig vara så lätt visade sig total kracha som det svåraste. Det var inte ett dugg samma längre
Han tar sina händer upp mot där mina händer vilade han sveper sina fingrar runt mina med mjukhet han verkar ändå vilja så väl.
Han skalar bort mina fingrar ser på mig och sedan gester, genom att trycka min hand bort till mitt bröst från hans.

Torka dina ögon kompis, jag vet att det är svårt att ta men han har gjort sitt val, och de är så det är.

Det finns mycket mer fisk i havet. jag vet att du vill göra, se hur mycket denna smärta gör ont, men du måste gå iväg nu, det över.

Och jag bara stod där.
Jag kan inte säga ett ord.
Orsak till att allt har just gått.
Jag har ingenting.
Absolut ingenting.

Att försöka dra honom nära av nakna desperation, lägga armarna runt honnom för att försöka ändra vad han säger.
Sätt mitt huvud i höjd med honom så han skulle engagera sig i.
Titta in i hans ögon för att få honom att lyssna igen, jag ska inte, vill bara inte lämna allt just nu.
För du visade ändå något annat, och jag hade aldrig sett de där jag nu såg om inget fanns. och din ska låta våra saker helt enkelt kraschar och faller ner.
Din hälsa ur funktion nu är väl bortrest.
Han drar sig undan, mina armar som är tätt fastspända runt hans kropp sakta skjuter mig tillbaka när han ser på mig rak.
Vänder så han har nu fått honom tillbaka till mitt ansikte, tar ett steg framåt, blickar tillbaka och sedan går iväg.

Jag vet i det förflutna har jag funnit det svårt att säga, berätta saker, men inte berätta rakt. Men ju mer jag drar på handen ju mer drar du dig bort.