Jag vet din hållning när du lutar dig mot en dörrkarm, jag vet ditt sätt att hålla i telefonen och jag vet ditt sätt att prata i den. Jag vet ditt sätt att prata med folk du inte känner och hur dina ögon vidgas när du ser någonting du gillar. Jag vet ditt sätt att bry dig om mig och om andra och jag vet hur bra du är på att lyssna. Jag vet ditt sätt att stå och gå och ditt sätt att sitta. Jag vet ditt sätt att sjunga med till musiken och jag vet hur du säger kloka ord som du inte ens förstår innebörden av. Men framför allt vet jag hur du får mig att känna mig så lycklig ,speciell och att jag klarar allt. Jag kan inte förstå men ändå vet jag att du får mig att skratta även när jag hatar dig och att du trycker mig emot dig när jag är ledsen. Jag vet att du inte tycker om att se mig gråta och att du febrilt torkar varje liten tår som rinner från min kind. Jag vet att oftast när du skrattar så kliar du dig nästan alltid på din vänstra arm och kisar med ögonen mer än du ler.

Och att du nästan hela tiden sveper en hand över ditt hår, inte att du rättar till något eller knappt att du nuddar det, bara att du kollar så allt ligger på rätt plats.

Och jag vet exakt hur du ser ut när du tror eller säger att du vet hur en sak fungerar eller hur man gör för att fixa till de, även fast du egentligen inte vet. Jag vet hur du ser ut när du tänker, och jag vet hur du ser ut när du inte förstår.

Och att du alltid blinkar en tusendels sekund före med höger öga än med vänster när du diskuterar eller vill förmedla någonting viktigt när du är upprörd. Jag vet exakt hur man får dig irriterad och jag vet precis hur man ska få dig glad. Jag kan fortsätta rabbla på med saker, och jag kan inte förstå eller över huvudtaget begripa varför jag kan vet om och kan allt de här, jag kan inte förstå hur man kan så mycket om en person men ändå veta så lite.

Men jag kan inte låta bli att tycka om alla dessa saker på ett visst sätt och att inte kunna motstå dina lätta kramar, och hur du håller om en så stadigt men samtidigt så lätt att man aldrig kan känna sig klämd eller kvävd men ändå känna och veta hur mycket du håller om en.

Ingenting är så viktigt som då längre, allting bara är, allting bara blir, exakt precis sådär med inga förväntningar kan inget gå fel inget kan rasa inget blir fel. Allt bara är allt bara går

Utåt verkade vara mycket hård, pratade sällan om sina känslor. Men i den värld som först levde behövdes inga känslor. Där var det många bekantskaper beteckna bekantskaper, ytan av något som inte riktigt gick att ta på, som inte gick att nå och fick man någongång tag på det gick man in på något som man absolut inte förstod sig på, och inte vill göra om igen. De som var det viktiga var att man visste vart man satt fötterna. Olycka, besvikelse existerade inte, hade aldrig haft någon betydelse. Men det skulle ändra hela livet när man fick smak av det hela på riktigt.

Ju färre problem man har, som man ser, känner efter, eller faktiskt rent utav lägger märke till, desto svårare och större problem blir dem som man faktiskt har. Eller så är det bara så enkelt att dem med fler problem lär sig hantera dem bättre.

Familjerna hade alltid varit så perfekta, alltid gett ett så bra intryck. Men i själva verket var allt uppbyggt av pengar. Fina middagar, eleganta kläder, enorma hus. Allt av materiellt värde gick att finna. Ständigt blev man mött av falska leenden, tillgjorda skratt, artiga fraser. En yta som man ständigt blev lurad av. Men det fanns ingenting mer än denna yta, inget djup. 

Uppfostrad till att förtränga sina känslor, lämnade av allt helt åt ödet. Som litet barn var mycket öppen och framåt. Men efter några år möttes man av en intetsägande individ, som ståndigt kom med trevliga fraser, utan något djup. Det var precis som om stängde in sig i sig själv. Höll känslorna inom sig istället för att leva ut dem. Man gjorde de som man förväntades göra, som alla andra gör för man vet inget bättre.

Samtidigt växte en fasad upp runt omkring. Den där hårda, kalla, känslolösa fasaden. Såg bara sig själv, brydde sig inte om någon annan. Gömde sig bakom flotta fester och stora tillställningar, ville inte visa hur egentligen kände sig. Omedvetet förvandlades till en rå typ som såg ned på alla svaga, ömtåliga, eländiga människor. De hade inget att ge, inget fanns att hämta,dom låg på en annan nivå, de var bara som en del av den där kalla vågen. 

Dagar, månader, år sprang iväg, inget ändrades, allt fortsatte i samma bana. Nya fester, nya bjudningar, nya tillställningar följde varandra. Levde livet i en overklighet. Behövde inte se, känna, tycka, kunde bara iskallt ignorera allt. Men allt fick hastigt ett slut när beskedet kom, beskedet som vände allt upp och ned. Som ett korthus rasade allt samman.

Orden ekade i huvudet. Det var precis som gick i en dimma, befann sig i en annan värld. Det som aldrig skulle hända var plötsligt ett faktum. Hela tiden sökande efter det som fattades, likt ett litet förvirrat barn, vandrade omkring. Visste inte vart skulle ta vägen, som så många gånger tidigare i livet. Men då hade allting varit annorlunda. Då kunde  gå på fina fester, svepa dyr champagne, frossa i god mat och vara säker på att få uppleva det igen. Nu fanns ingenting längre. nästiltill overkligt. Det fanns ingenting längre. Gick inte att vara givmild, snäll. kall, hård, eller känslolös längre,  allt hade bara rasat.

gick därifrån tom. Förtvivlad, frustrerad, förkrossad gick genom dörren till verkligheten. En verklighet som tidigare varit så avlägsen, så långt borta. Ensam, helt övergiven började gå hemåt. Allt hade plötsligt fått ett annat värde. Pengar, lyx, glamour betydde ingenting. Den så fina yta som alltid räddat förut hade inget att ge längre. Med tunga steg vandrade sakta. Det var mörkt ute och det skarpa ljuset från gatlyktorna skar som knivar i  ögonen. Bil efter bil körde förbi, fotgängare efter fotgängare gick förbi, cyklist efter cyklist svepte förbi, men ingen såg de jag såg

Igår var en sån dålig dag så det finns inte, men idag ååååh idag hahah älskar det en sån sjukt bra start på juli månad, har inte skrattat så mycket på år, spontana och egentligen ganska tråkiga saker gör att livet är så värt att leva! oj vad jag älskar alla människor som står mig närmast, och absolut dom som har medverkat idag, TACK!

nu ska jag soooova jävligt gott.

Livet är det som händer medans du är upptagen att planera det, så mer än väl sant!

Jag har alltid varit en axel för mina vänner. Alltid varit ett stöd när någonting fått någon att falla och jag har alltid offrat mig till max om det är någon som behövt det. Jag skulle kalla mig själv en bra vän då faktsikt tror att jag är det. Min mamma har sedan barnsben sagt till mig att godhet varar längst och jag har därför alltid varit väldigt ärlig när det gäller allting. Är det någon eller någonting som gör att det stör och skaver inuti, har jag alltid haft ett starkt behov av att berätta det för någon. Antingen för personen som gör att det skaver, eller för dem som står mig närmast, om det är något rent allmänt som stör.

Att människor inte är goda rakt igenom har jag alltid vetat om. Att folk gör lite hur som helst och inte tänker på konsekvenserna har aldrig varit ur mitt medvetande. Men att människor i min omgivning och mitt liv hade sådana sidor har aldrig riktigt blivit klart för mig förrän ungefär två år sedan. Att människor som jag satte allra högst, kunde få mig att känna att jag var ensam och faktiskt helt otillräckligt, var något jag aldrig hade tänkt på. Jag trodde helt enkelt att jag kunde lita på mina vänner. Men vad fel jag hade. Visst kan jag lita på dem till viss del för visst kan jag berätta saker för dem utan att behöva oroa mig för att det jag säger ska föras vidare. Men att lita på en människa är också att lita på att den stannar hos dig och inte sviker dig. För mig är det den allra största tilliten.. Att veta med 100 procent säkerhet att personen i fråga aldrig skulle få för sig att svika dig eller att lämna dig på något sätt, är för mig att ha tillit för någon. Och det är där allting brister. Ju längre tiden går, desto närmare kommer du en människa och desto mer för du tilltro för denna. Men med tiden förändras också livet. Att du då ska stanna kvar hos den du lovat allt, är något som plötsligt blir väldigt svårt. Det här har drabbat mig många gånger och varje gång ställer man sig frågan: ”Vad gjorde jag för fel?”. Jag har känt mig sviken, sårad men framför allt: otillräcklig.

Att ta en vän för givet är det värsta man kan göra. Att räkna med att en person ska finnas där alla gånger, även om du inte tänker finnas där för denne, är så fel som det kan bli. Du kanske tror att du finns där för henne genom att lyssna, men att verkligen finnas där för någon är att stå precis bakom. Att finnas för någon dag ut som dag in, att strunta i dig själv för ett tag och att finnas där i alla lägen. Det spelar ingen roll att du bara fanns där och lyssnade den där gången hon behövde någon som lyssnade. Det som spelar roll är att du även fanns där den där gången hon ville skratta eller den där gången hon ville ha någon att stirra in i väggen med. Det är sådant som spelar roll. Det där lilla, men ändå så oerhört viktiga.

Jag är trött på att bli tagen för givet. Jag är trött på att vara en axel för någon om inte har enriktig axel för mig. Jag är trött på att ge, utan att få. Jag vill räkna med någon och känna att den aldrig sviker mig. Jag vill lita på någon på samma sätt som någon kan lita på mig. Jag vill vara någon som någon prioriterar högre än sig själv. Och kanske är jag det för någon. Men ord är så tomma och känslan finns inte.

Det ska spelas högt fast fallet kan bli hårt. 

Ibland har han räckt mig sina händer, ibland har han sagt sånt där som du och jag och vårt. 

Kan någon förstå och förklara varför ord som vi och vårt gör mig så svag och rädd? 

Ibland har han hjälpt mig att glömma hur ensam jag är för ett tag. Massor av vänner och bekanta runt omkring mig, men ändå ingen annan som får mig till ro och som förstår mig.

Kan någon förklara varför det gör så ont, så ont att se? Så jag sluter mina ögon och låtsas att jag inte vet hur ensam jag är. Jag antar att det är såhär det ska kännas, och jag antar att det är för bra för att det ska vara enkelt.

Kanske är det dina ögon eller kanske dina läppar, Kanske är det bara en illusion, Känslan av att få tycka om någon, känslan av att man kunde få tycka om någon.

Längtan efter att få längta. Kanske är det ingenting, ingenting alls.

Kanske är det bara du och när du riktar uppmärksamheten åt mitt håll. Kanske är det bara du.

Jag ville bara kyssa dig innan de rann ut i sanden,Innan vi bara var en historia att stryka över. 

Jag tystar mina ord och klär dom i något dimmigt. Klär dom i konstiga och förvirrande ord för dig att läsa mellan raderna. 

Så att du bara kanske förstår att de där töntiga och luddiga orden och leendet är till för dig. 

Så att det blir ännu mer spänt mellan det där konstiga dig och mig. För vi är inget Vi. Du är Du och jag är Jag. 

Och jag forstätter förneka. Någon frågar och jag säger nej. Skriker nej. 

För jag vet att jag bör inte, får inte, vill inte, kan inte, vilja ha dina händer här hos mig.  

Och jag får be mig själv hela tiden att hålla käften. Fast jag egentligen vill skrika rakt ut. 

Berätta för alla. Berätta för mig själv och berätta till dig. Berätta om vårat konstiga vi. 

Men jag kan inte, får inte, ska inte. För om jag börjar prata.. Då har jag förlorat dig på alla sätt och vis inom loppet av en hundradels sekund.

Och om någon eller någon som du skulle fråga så skulle jag förneka in i det sista. Och jag tror att jag gör det för mig själv också. Men jag kan inte vara säker 

För det handlar inte om dig, mig eller om oss. 

Det handlar om sättet du gick in i mig och log, just den där dagen, som fick dig att fastna i mig. 

Det handlar om det. Hur du får mig att känna hur du får mig att falla till rätt plats, hur du får mig att förstå saker och ting på de där enkla sättet, hur du får mig att vilja lyssna, hur du får mig att våga göra fel, hur du får mig att ha hoppet uppe om att det finns en pusselbit som passar för mig också.

Längtan efter din hand, ditt leende, din kropp hårt mot min.

Dina hårda ord, din dryga sida av dig, hur du ibland kan få mig så arg men samtidigt så glad och kanske till och med rent av riktigt lycklig?

Det handlar inte om dig, det handlar inte om mig. Det handlar om det.  

eller hur är det egentligen? kan någon tala om för mig.

Nu kan jag inte sitta och sudda ord och byta ut meningar fram och tillbaks längre. Jag vill inte nå ut med någonting, jag vill bara få fram orden svart på vitt framför mig själv och framför er och jag är inte den som inte tar emot hjälp. bara lite,kanske liksom. godnatt

Just nu känns allt mer eller mindre som ett enda kaos, börjar bli små sjuk, trött ,ingenting faller på sin rätta plats, vill egentligen bara gå och sova så man orkar med en heldags jobb med bröderna imorgon, men vet att jag ändå inte kommer kunna sommna på några timmar.. va gör man..?

Jag tycker det är för att jag är klumpig, Jag försöker att inte prata för högt och för mycket

Kanske beror det på att jag är galen Jag försöker att inte agera alltför stolt

De bara slog tills du börja gråta, Och efter frågar du inte ens varför

Du bara inte argumenterar inte emot längre . Ja, jag tror jag är okej jag gick in i dörren igen

Om du frågar det är vad jag säger Och det är inte din ensak ändå

Jag antar att jag skulle vilja vara ensam men inget är sönder, ingenting kastas