Livet känns underbart! just såhär vill jag må just precis såhär!

Joooooonna så bra

Jag drömde en skit skum grej inatt, men ni vet när man återberättar drömmar låter dom som. Ingenting, ingenting alls. 

Men jag tänkte jag skulle försöka mig på det i allafall, för själv känns den jätte konstigt, och samma dröm har återkommit flera nätter, inte i rad inte samma vecka men kanske möjligtvis samma månad.

Iallafall så är det jag och några kompisar, jag har aldrig sett dom personerna i hela mitt liv, och jag ser dom helt klart framför mig hur dom ser ut, vilken kropps byggnad dom har, vilken stil dom har och hur dom ser ut i ansiktet hårfärg, om dom har fräknar elelr ej, har ett ansikte på dom helt klart, men har aldrig sett dom personerna i hela mitt liv.(ni vet man brukar ju alltid drömma om folk som man mer eller mindre vet vilka dom är.) Så redan där börjar det "konstiga".

Vi är i allfall på någon typ av resa, om det är själva elelr med skola elelr jobb elelr något har jag ännu inte förstått. Men vi är i typ London eller Italien elelr någon som typ av stad. 

Drömmen kan börja helt olika, och vi kan göra stan där och vara helt galna, men ha riktigt kul, men drömmen slutar alltid på samma sätt, och det är det jag kommer till nu.

Det är ganska tidigt på dagen, himmlen är täckt av gråa moln och regnet hänger tu8ngt uppe i luften, trots att dom fina höst färgerna finns överallt så är det ändå så grått så grått.

Jag och mina kompisar står nere vid någon tunnelbana av något slag, och väntar på något, jag vet inte om det är så att vi väntar på någon som ska komma elelr om vi väntar på en tunnelbana som ska gå, vi står i allafall och väntar. 

Det verkar inte vara någon tråkig väntan på något för alla är glada skrattar och skojar.

Men en efter en bara försvinner av mina vänner, och tillslut utan att blinka är varenda än av dom borta, spårlöst.

Jag får lätt panik, och jag känner hur stirrig jag blir, jag är själv i en stad som jag inte hittar i, själv i ett land där jag har svårt för att förmedla mig med folk. Och jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag går runt lite och letar lite diskret. men ingen ser jag. Och vid det är laget så stirrar alla på mig som går förbi mig, eller och dom som står och väntar. och det konstiga med det är också att alla dom som stirrar på mig som jag vore helt dum i huvudet, alla dom är nära bekanta elelr folk som jag i allafall känner. och alla dom varenda en som stirrar på mig kan jag koppla ihop det med vem det är. 

sen helt plötsligt från ingenstans, mitt upp i då jag håller på att få ett verkligt panik utbrått, så kommer en kille gående i 25 års åldern, och jag känner som en dragningskraft jag följer hans steg med min blick tills det att jag inte ser han längre, jag vet precis hur lång han är hur väluppbyggd kroppen var och hur mörkt och precis lagom långt hår han hade.

han har en vit tygpåse runt axeln med en otydlig grå text på.

Han har ett par bruna halvhöga kängor, ett par blåa perfekt slitna jeans, perfekt slimmade, och en matchande lite ljusare och lite grå aktig jacka till det, med en halsduk i underbar varm brun färg som passade så väl ihop med han och hans resterande klädval.

Nu kommer vi till den sjuka grejen.

Jag har inget ansikte på honnom, jag vet att i drömmen att han såg åt mitt håll, jag såg hans ansikte så bra. men ändå har jag ingen aning om hur det ansiktet löd.

Och medans det att alla precis alla där runt om kring mig glodde på mig som jag vore en apa i bur, och så går han förbi och inte gör det. och jag vet så väl vem han är, men ser ändå inget som helst ansikte på människan, trots att jag vet att jag såg det, jag såg det.

Jag vet exakt hur han ser ut som sagt, och jag är tusen procent säker på att skulle jag se han, den personen på riktigt i livet så skulle jag känna igen han direkt.

Efter det attb han gått förbi med sina halvtunga steg, när han kommit så långt bort att jag inte kan urskilja hans figur längre, så drar jag en djupande suck, sätter mig lutande mot väggen, och sedan vaknar jag. alltid.

Och det låter säkert skit skumt, men jag försöker verkligen tolka den här drömmen, om man nu ens borde göra det med drömmar?

Men efter att ha drömt den sammanlagt kanske 5 gånger på ett halv år, exakt samma slut varje gång, och skumma med att känna igen vissa, andra inte.

Har tänkt skriva upp den här förut, men så förra gången den här drömmen kom, så tänkte jag att nästa gång, om det kommer en nästa gång att jag drömmer den här, så skriver jag upp den. och jag tror alltid för varje gång att jag ska komma ihåg den bättre, men varje gång minns jag den alltid lika dan, och samma saker.

Om du orkade läsa allt det här om en enda liten dröm, hur skulle du då tolka den?

Vad är det med natten som gör att allt känns så mycket starkare då. Hjärtat dunkar hårdare och tårarna trillar fjäderlätt. Som om det är enda tiden på dygnet hjärnan får tänka. Kanske för mycket för ens eget bästa. Jag är ett planeringsfreak därför har jag så svårt att acceptera att vi inte kan planera allt. Man kan inte planera detta liv och man vill det inte heller. Antar att det bara är min försvarsmekanism för att inte ha ont. Jag har sedan länge förstått att jag aldrig kommer vara en sån som kan stänga av känslor, därför försöker jag kanske planera in i framtiden i hopp om att kunna förhindra den smärtan som faktiskt är en risk man måste ta. Jag har läst gamla brev ikväll och jag har gråtit gråtit gråtit. Meningar som har etsat sig fast i huvudet och flera år senare citerar man fortfarande det där brevet som om det vore igår. Tårar av värme och kärlek. Mest rädsla. Tiden när man låg i sitt flickrum och förstörde dagboken med salt vatten som kom ur ögonen. Jag är så nyfiken och rädd inför framtiden men ju äldre jag blir desto mer förstår jag, tänk hur mycket jag kommer förstå i framtiden då, fascinerande, men då förstår jag i alla fall. Att man måste bara ta detta liv som det kommer. Men jag måste leva nu. Nu är livet inte sen. Och om jag gör det bästa i nuet, då kan jag i alla fall låta det bli historia utan att se tillbaka med ånger i hjärtat. Så länge jag gjort mitt bästa. Jag kan ta några slag så länge jag vet att jag kämpar. Hela livet är som en svettig och stenhård fotbollsmatch. 90 minuter eller 90 år plus övertid förhoppningsvis inte avbruten match. Svettdroppar i pannan, nyfikenhet, rädsla, att ena sekunden tro att man vunnit för att nästa förstå att man kanske förlorar. Se till att inte få rött kort och behöva bli avstängd innan man ens hunnit börja. Men göra sitt bästa tills någon visslar i en visselpipa och sen så är det över."