Ibland kunde inget kännas falskare än just då.

När man kommer in på Statoil en tidig morgon man själv kommer in med en god vän och skrattar så mycket att man håller på och vika sig dubbelt efter våra sjuka samtal i bilen och för gubben utanför får kärringstopp efter kärringstopp. Livet kunde liksom inte bli roligare än för oss två just då..

Hon bakom kassan klämer fram ett stort brett leende och följer oss med blicken hela vägen fram till kassan säger hejhej med den vänligaste och mjukaste rösten hon kan få fram, även fast man ser på långt håll att hon bara egentligen har lust att skrika håll käften åt en och sedan inte säga ett ord och knappt peka på summan man ska betala.

När man träffar på en gammal bekant, jobbar kollega, en inte så nära släkting ställer artighetsfrasen:Allt bra? Man hinner knappt svara "jo de är bra" förrän det att dom slänger ur sig" härligt, eller skönt att höra".

Dem där lätta stela kramarna som knappt kan jämföras med en klapp på axeln. Ibland skulle man bara önska att endast handslag existerade.

Och dom där små kallpraten på Ica.. man möter en gammal vän eller bekant, även fast båda har bråttom iväg ska man stå och prata i tjugo minuter om vädret för att ingen vågar säga ifrån.

Hur butiksbeträdet har samma glada leende och lättsamma röst när kunden provar sitt sixtioandra par skor och säger att de fortfarande klämmer.

Hur man ler vänligt och förlåtande medlidande till mamman som står mid sitt inte gråtande barn utan storbölande och skrikande barn i den långa kön eller bordet bredvid på en resturang.

Eller när någon säger det är ingen fara och ser glad ut som om inget hade hänt när man ber om ursäkt för något, fast den inombords svär och bara har lust att slå sig i huvet så fort den får chansen och ingen ser.

Ibland skulle man bara önska att alla sa och tyckte de dem verkligen känner för.  Jag märker av för lätt hur det egentligen är, och de känns nästan tusen gånger värre, och miljoner gånger irriterande.

Jag säger ja till att spela ut sina känslor..kanske Ibland skulle det iallafall kännas enklare att skjuta sig själv i huvudet än att förstå världens alla idioter och logik.

Jag minns det som igår. du såg på mig med ögonen helt blöta, och jag såg på dig med en blick som skulle kunna döda.

Man skulle nästan kunna tro att vi levde ut varandras känslor. Jag borde egentligen gråtit inte du.

Jag visste redan innan hur arg du skulle bli men jag visste inte du skulle gråta.

jag tror du kände på dig att jag behövde få spela ut lite känslor fast det borde varit tvärtom, du lät mig slå. Du lät mig slå så hårt tills jag träffade fel och du flög ned i golvet med en duns och kipade efter luft.

Jag minns inte om jag faktiskt tyckte det var roligt eller om jag bara skrattade av räddsla, jag minns att jag inte förstod vad som hade hänt dem senaste minuterna. Det fick mig att "vakna upp" vilket bara var ren tur.

Jag hade nästan hoppats på ett slag tillbaka men du gav mig bara en hård kram vilket var det bästa du kunde ge mig i det sämsta tillfället.

Jag älskar att du förstår mig, jag älskar att du vet att jag visste att jag hade fel och varför jag agerade som jag gjorde.