"Jag kommer aldrig kunna ställa mig i ledet när de skriker att jag måste, 

Jag kommer aldrig gå åt samma håll som de fastän de ber mig om och om igen, 

Jag kommer aldrig tala samma toner som de viskat till mig att göra allt för många gånger, 

Flyga högt bland molnen, det är min melodi. Vill du spela på mitt piano ska du inte klinka rätt, du ska klonka fel och skratta med mig tills vi tappar andan. 

Flyga högt bland stjärnorna men för att vinna måste man våga. Trillar du på dig själv tar jag dig, ja min famn kan du alltid falla tillbaka i. Jag kommer finnas där och när dom andra gått, vara där innan någon annan kommit.

De viskar, pekar. Jag kan känna deras hat från blickarna som bränner i min nacke. Men det gör inte så mycket, för jag visste från början att jag aldrig skulle bli en utav dom.

Blåbärsrisen gör mitt sinne lungt och jag tar hellre den långa vägen över berget bara för att få se dessa blå kristaller istället för E20, livet är mer än att stressa, livet är till för att det ska upplevas inte springas ifrån.

ta av dina strumpor, ta av dina skor så ska du få känna hela jorden under dina fötter, taket? Det ända taket här är dina egna begränsningar.

Den första känslan som minnet glömmer är smärta, och visst är det tur.

Det sista som över ger människas sinne, är hoppet, visst är det tur.

Jag tror att efter regn kommer solsken, även om molnen ligger tätt inpå varandra just nu.

Jag tror att endast ett brustet hjärta kan brinna fullt ut, även om det krävs många tändstickor för att få fyr på den fuktiga veken.

Men något jag däremot vet är att jag är kapten över skeppet mitt liv och valen jag gör idag lägger kursen för imorgon.

Så nu ska jag segla på spegelblanka hav och gå i hamn där ingen tidgare varit.

Jag ska häpna andra, jag ska göra saker de aldrig trodde var möjligt, jag ska göra mitt namn att ingen ens har tanke att tveka på mig igen. "