Jag vill också ha det, de där alla andra offrar allt för. Som man själv blir klämd någonstans i kanten för, för att man själv vet inte vad de är för något. Vad de är för slags dragningskraft alla utsetts för.

Själv har man trott ett fåtal gånger att man fått känna på just de där alla talar om, men att man efteråt inser att det bara var ett dåligt försök till att få det där omtalande.

Jag är faktiskt rent utav rädd för att det ska gå för långt, att man ska bli för bekväm med sig själv att man inser att det är enklast så. Man har ställt sig själv för många höga krav, alla har utsetts för något dåligt och är på sin vakt, ingen kan va så bra som dom var i de tidigare åren, mot den första.

För alla inser hur illa det gör en att vara för snäll.

Man utsetts för för många dåliga försök och idioter att man tappar begreppet totalt och rent utav hoppet.

Vad finns kvar då att hämta, då kommer det aldrig bara att dyka upp.

När du bara går förbi alla går dom också förbi dig, när du väl gått förbi någon är det väldigt svårt att gå tillbaka baklänges.