Jag trycker in nyckeln i låset och vrider om så snabbt det bara går och försöker tränga mig in genom ytterdörren innan jag hinner tappa alla saker jag har lagt på min arm i ett helt berg, att det bara efter såhär kort tid kan kallas för mitt hem. 

För det är ju det, det är ju mitt. Ingen annan har ju tillåtelse att komma in om jag inte sagt ett tydligt ja eller bett någon komma dit. Eller? visst så är det va

Jag trodde inte att det skulle gå såhär lätt att lära sig sova någon annan stans, att vara någon annan stans.

Trodde jag hade blivit för hemma van i mitt eget lilla rum, med sängen väl plaserad in mot väggen.

Att jag nu har sängen i ett helt annat rum på en annan plats och kallar det för min säng känns inte ett dugg konstigt emot vad jag trodde de skulle kännas.

Att komma tillbaka till ett fräscht städat och bacill löst hem, ja eller något liknande

Efter en jobbig förkylning och kanske en ännu en släng magsjuka i några dagar är ju underbart, känner mig redan efter att stigit in genom dörren nästan helt frisk.

Att bara själva tanken av att ligga själv med feber runt 39grader yrande och kräkas med jämn takt emellanåt , visserligen bara knappt någon meter ifrån huset,men fortfarande så långt ifrån att ingen människa skulle höra en om man inte hade riktigt tur att någon tog ett steg precis utanför när manövern hörs skrikande med den hesa jämriga rösten.

Jag kunde nu för ett ögonblick inte förstå dom ensamma singel människorna runt om i världen kunde klara sig igenom bara en vanlig förkylning utan någon vid dennes sida som kunde hämta en tallrik mat när det behövdes mat i magen och stryka en tröstande hand lätt genom håret och springa efter alvedon och ett glas vatten.

och jag kunde också nu för ett ögonblick förstå hur alkoholen kunde komma på tal oftare än bara några dagar i veckan, och mer en bara några glas.

Att kliva in och ut, dag in och dag ut ur en tom lägenhet eller ett hus, ingen att laga mat till, ingen som har maten framdukad och klar på bordet när man kommer hem. Istället kommer man hemgående med tunga steg till en tyst mörk hall med en påse i handen, Hämt mat.

Äter tyst för sig själv framför tven med en flaska sprit bredvid på sidan om.

Med en tanke slängandes åt alla ens vänner som sitter hemma ihop kurade i soffan med sin pojkvän ,flickvän med tända ljus och god mat.

Jag kan förstå det fullständigt, helt och hållet att alkoholen kommer fram.

Men jag säger inte att det är rätt

Någon gång i livet tror jag man kommer till en punkt där allt bister.

Det som har varit lyckliga gatan stannar eller ska vi kanske säga slutar i ett rent helvete.Tror du.

Jag tror att vi själva bygger upp ett låtsas liv, så vi tror att vi vill ha det helt enkelt. Och innan vi hinner fatta det själva att det egentligen inte alls är så "vårt perfekta liv ser ut" rasar allt samman.Och inte på dina grunder.

Det där lilla plast livet vi har levt i och varit så lyckligt glada att vi nästan inte tror det är sant bara splittrar sönder åt alla håll.

Pojkvännen är otrogen och visar att han inte alls är den vi trott att han varit hela tiden, att vi har varit så jävla förälskade och kära att vi missat alla hans brister och bara fokuserat på det positiva. Inte haft någon som helst självkänsla alls, utan bara litat på han. Att det är han som har rätt i allt. Att han aldrig skulle göra något fel.

Den riktningen vi är påväg mot i livet var inte alls våran grej. 

Det var bara en sån där grej som vi inbillat oss att vi vill egentligen för vi vågar inte se med klara ögon vart eller vad vi egentligen vill.

Och mycket till tror jag säkert skulle eller måste hända.

Och just när allt det där sker på samma gång, och livet vänder sig upp och ned på bara en vecka eller kanske månad, inget värre än det andra.

Så frågar vi oss alla samma fråga.

Varför händer detta mig?

Vad har jag gjort för att förtjäna det här?

Vissa har nog säkert svaret på den frågan. Men för alla andra som bara viljat gott och försökt göra sitt allra bästa oavsett vad, dör för någon månad ligger på botten och undrar var dom ska börja.

Men förr eller senare inser man just det att man varit så blind för allt.

Att det ju faktiskt inte varit sådär perfekt som man trott. Att under den där deppiga perioden när man inte ställt några speciellt större krav på sitt liv, har man på något konstigt sett mött dom kanske bästa personerna under hela sitt liv. Och dessutom visar det sig vilka man egentligen har vid sin sida och som finns där till 110procent.

Jag tror att det är så enkelt att man skapar sitt eget helvete för en tid, bygger upp det som det helvetet till det perfekta. Och när allt det helvetet lämnar dig och när du sedan efter en tid hunnit ikapp med ditt förnuft och förståndighet om att du hade haft fel hela tiden om att det inte var så bra.

Det är då det börjar hända. det är då du börjar förstå det verkliga vad du egentligen är ute efter.