Ingenting är så viktigt som då längre, allting bara är, allting bara blir, exakt precis sådär med inga förväntningar kan inget gå fel inget kan rasa inget blir fel. Allt bara är allt bara går

Utåt verkade vara mycket hård, pratade sällan om sina känslor. Men i den värld som först levde behövdes inga känslor. Där var det många bekantskaper beteckna bekantskaper, ytan av något som inte riktigt gick att ta på, som inte gick att nå och fick man någongång tag på det gick man in på något som man absolut inte förstod sig på, och inte vill göra om igen. De som var det viktiga var att man visste vart man satt fötterna. Olycka, besvikelse existerade inte, hade aldrig haft någon betydelse. Men det skulle ändra hela livet när man fick smak av det hela på riktigt.

Ju färre problem man har, som man ser, känner efter, eller faktiskt rent utav lägger märke till, desto svårare och större problem blir dem som man faktiskt har. Eller så är det bara så enkelt att dem med fler problem lär sig hantera dem bättre.

Familjerna hade alltid varit så perfekta, alltid gett ett så bra intryck. Men i själva verket var allt uppbyggt av pengar. Fina middagar, eleganta kläder, enorma hus. Allt av materiellt värde gick att finna. Ständigt blev man mött av falska leenden, tillgjorda skratt, artiga fraser. En yta som man ständigt blev lurad av. Men det fanns ingenting mer än denna yta, inget djup. 

Uppfostrad till att förtränga sina känslor, lämnade av allt helt åt ödet. Som litet barn var mycket öppen och framåt. Men efter några år möttes man av en intetsägande individ, som ståndigt kom med trevliga fraser, utan något djup. Det var precis som om stängde in sig i sig själv. Höll känslorna inom sig istället för att leva ut dem. Man gjorde de som man förväntades göra, som alla andra gör för man vet inget bättre.

Samtidigt växte en fasad upp runt omkring. Den där hårda, kalla, känslolösa fasaden. Såg bara sig själv, brydde sig inte om någon annan. Gömde sig bakom flotta fester och stora tillställningar, ville inte visa hur egentligen kände sig. Omedvetet förvandlades till en rå typ som såg ned på alla svaga, ömtåliga, eländiga människor. De hade inget att ge, inget fanns att hämta,dom låg på en annan nivå, de var bara som en del av den där kalla vågen. 

Dagar, månader, år sprang iväg, inget ändrades, allt fortsatte i samma bana. Nya fester, nya bjudningar, nya tillställningar följde varandra. Levde livet i en overklighet. Behövde inte se, känna, tycka, kunde bara iskallt ignorera allt. Men allt fick hastigt ett slut när beskedet kom, beskedet som vände allt upp och ned. Som ett korthus rasade allt samman.

Orden ekade i huvudet. Det var precis som gick i en dimma, befann sig i en annan värld. Det som aldrig skulle hända var plötsligt ett faktum. Hela tiden sökande efter det som fattades, likt ett litet förvirrat barn, vandrade omkring. Visste inte vart skulle ta vägen, som så många gånger tidigare i livet. Men då hade allting varit annorlunda. Då kunde  gå på fina fester, svepa dyr champagne, frossa i god mat och vara säker på att få uppleva det igen. Nu fanns ingenting längre. nästiltill overkligt. Det fanns ingenting längre. Gick inte att vara givmild, snäll. kall, hård, eller känslolös längre,  allt hade bara rasat.

gick därifrån tom. Förtvivlad, frustrerad, förkrossad gick genom dörren till verkligheten. En verklighet som tidigare varit så avlägsen, så långt borta. Ensam, helt övergiven började gå hemåt. Allt hade plötsligt fått ett annat värde. Pengar, lyx, glamour betydde ingenting. Den så fina yta som alltid räddat förut hade inget att ge längre. Med tunga steg vandrade sakta. Det var mörkt ute och det skarpa ljuset från gatlyktorna skar som knivar i  ögonen. Bil efter bil körde förbi, fotgängare efter fotgängare gick förbi, cyklist efter cyklist svepte förbi, men ingen såg de jag såg