brukar försöka le åt de sammtidigt som jag sekunden efter blir tvungen att bita ihop käkarna så så hårt tills klumpen i halsen har åkt tillbaka ner i magen igen och det har hänt några gånger nu att jag fått blinka bort tårar i ögonen som jag inte riktigt vet vad dom uppstår av. Det enda jag vet är vad jag varje gång haft i tankarna just då.

Och jag kan inte förstå varför det ska vara så jävla enkelt att hela tiden veta vad man inte vill men inte ha någon aning om vad man faktiskt vill