Du ställde dig vid dörren sneglade på mig som om du trodde att jag skulle skrika tillbaka dig eller kasta mig över dig och be dig att inte gå. Men de gjorde jag aldrig, och det insåg du ganska snabbt. Du böjde dig ner för att ta på dig skorna placerar dom på fel fot, vänder dig om snabbt för att se om jag hann se missen du gjorde, du såg aldrig att jag faktiskt hann se de och hur jag vände mig om och fick kväva mitt skratt med hela mitt liv. det tog inte många sekunder innan det att du fick på dig skorna rätt och var på väg utanför dörren, jag hade precis klarat att undanhålla mig från att skratta och fått tillbaka mitt väldigt neutrala ansiktsuttryck. Vi lämnade det så utan ett enda ord utan en enda blick, jag trodde jag hade tagit det bättre än jag insåg sekunderna efter att du smällt igen dörren, och hur leendet jag la fram först övergick till tårar och jag kände paniken spreds, vad hade jag sagt, varför gjorde jag så, han hade ännu en gång vunnit över mig, och det vet jag att han visste. Men båda var på tok för stolta för att någon skulle vika ner sig först före den andra och erkänna det, även fast vi båda visste vad vi egentligen ville.