Nu har det kommit till den här gränsen igen att livet och människor blir lite för mycket, att det blir en sådan påfrestning, ett stort tryck mot bröstet, och vart man än vänder sig eller tar vägen känns trycket ändå lika hårt,Allting är en enda jävla röra, och inget går att få grepp om eller inget går att få riktigt bra och kontrollerat.

Jag förstår inte att jag aldrig lär mig att ta kontrollen över läget innan det hinner gå såhär långt att man måste bryta totalt,  byta spår så hastigt i en sådan här hög fart. men jag får lära mig..

att alla ska vara på en konstant och ha så orealistiska höga krav på en att man bara får lust att spy. Svarar jag inte, vill jag inte prata med dig, elelr så har jag inte tid, och hör av mig så fort jag har tid igen.

Hinner jag inte ses är det inte för att jag inte vill för du skulle du definetivt märka det eller få höra det, ibland orkar man hinner man inte, elle rhelt enkelt inte har lust just för tillfället.

ibland behöver man bara vara själv, tänka på sig själv,  vilket jag ofta glömmer bort och så kommer allt på en gång istället. skicka ett brev om ni verkligen måste!

Man vill varken såra eller svika, men hur man än gör och hur mycket man än försöker förklara blir ingenting till det bättre, det uppstår bara konflikter svek bråk panik gråt och skrik.

När jag var yngre vart jag så arg när kompisar emellan bråka om små saker, och när folk i filmer inte bara kunde säga sakerna rakt ut. Jag trodde allt kunde lösas bara man pratade. Men det har jag lärt mig nu med tiden att så är icke fallet, inte alls.

Saker och ting kan ses ur hundra tusen miljoner olika vinklar, och det finns lika med så så mycket ord saker och ting kan beskrivas med. Ibland går det bara inte.

Ibland får man inte ihop det.

Man ska också veta och ha i baktanken att folk , människor handlar saker på olika sätt beroende på deras erfarenheter i livet, En liten händelse gör att du kanske handlar en fråga helt annorlunda än vad du hade gjort annars.

Ibland blir livet bara lite för mycket, och ibland behöver man orkar man inte tänka på alla andra hela tiden. Man kan inte alltid vara snäll även om man vill eller borde, vissa människor tar bara kålen på en.

Och nu är det för rörigt, jag behöver en paus, ett uppehåll från dem flesta. Jag menar absolut inget illa, men just nu klarar jag inte av att hantera så mycket människor runt omkring mig, jag får ingen balans. Jag är ledsen men jag menar absolut inget illa och när allting väl har lagt sig lite och jag står på stadiga fötter igen "är ni välkomna tillbaka".

Hoppas ni har överseende, jag behöver lite space och få andas lite sjkälv ett tag.

Skönt att man kan få förklara läget såhär utan att nån avbryter en.