Jag tycker synd om mig själv.. och ibland får man faktiskt de..

Jag vet att det är något större fel jag dras på. Även fast läkarna ännu inte har hittat något, så vet jag att de är något, något som inte står rätt till.

Jag förstår inte varför jag så ofta blir sjuk och alltid sådär rejält sjuk så de skulle ha räckt med att va sjuk en gång vart femte år. Jag har faaan inte tid med de här!! eller kanske jag behövde va hemma själv ett tag, de här kanske var ett tecken på att min kropp säger ifrån. Kanske får lungna ner mig en aning.. Tycker ialf synd om mig själv som ligger här alldeles ensam i åskan och har så förbannat ont! hoppas ni får ialf lite medlidande hahah

Bara några sekunder efter att jag uppdaterat detta inlägg, knackar de på dörren..jag måste ju ha världens bästa vänner som bara dyker upp med mitt favorit godis och redbull. Nu mår jag såå mycket bättre puss på er Cristin och Michaela, oj vad man kan uppskatta sitt liv ibland

i ett enda ögonblick som hela ditt liv kan vända, jag står där en stund och stirrade rakt ner i marken.
Funderar du på att gå vänster om något sedan titta tillbaka ner i världen kände det rasade i de rätt dystra och tråkiga och jag vet att du nästan kunde se mina blöta ögon och min ledsna rynka i pannan.

Jag vet att du kunde förstå och veta mer än jag själv visste och förstod, det kunde du alltid. Du såg när något var fel, letade fram de och där pang flög de fram som en raket och upp i himelen stod det fullkomligt klart för både dig och mig med lysande text vad som egentligen var fel, att du faktiskt kunde se det före mig, otroligt.
Låt mig visa dig hur vi bara kunde för oss, kan jag ändra och jag kan växa eller kan vi justera. Det onda sak om oss är vi alltid har förtroende.
Vi kan även ha ett öppet förhållande, haha nästan så jag skrattar åt hur jag förklarade vissa saker och ting.
Jag ser på honom, han stirrar nästan rakt tillbaka på mig, men hans ögon stelnar som om han letar rakt igenom mig.
Då hans ögon måste ha stängt för vad som verkar en evighet, när de öppnades igen kollade han bara ner på sina fötter och skakade med huvudet. Antydde något om att det inte var bekvämt men att han och vi och ingen annan heller för den delen kunde veta hur framtiden skulle bli.

Det enda jag ville få sagt var ju att jag var öppen för hans förbannade förslag, men allting som sägdes vart ju bara fel. Och de enda jag ville begära var att inte förlora honom, egentligen inte på något plan, men allt kan man ju inte begära. Men det minsta möjliga?

Torka dina ögon kompis, jag vet att det är svårt att ta, men hans sinne har gjorts upp.

Det finns mycket mer fisk i havet.
Torka dina ögon kompis, jag vet att du vill göra hans se hur mycket denna smärta gör ont, men du måste gå iväg nu, det över.

Så då flyttade jag min hand bort och ner vid min sida, skakningar, mitt liv kraschar framför mina ögon.

Bilden jag hade målat upp, passade inte längre likaväl i den ramen som jag hade hittat.
Jag vänder insidan av min hand upp för att möta himlen, rörde ner hakan och släppte ut en suck.

Jag försökte inte övertala honom även fast jag vet att han tog de på de sättet, jag försökte bara få ett bredare perspektiv och synvinkel på hans tankar, och så att jag själv kanske kunde förstå mig bättre vad jag tänkte och tyckte. Jag visste inte mycket och vet heller inte för del delen men
eftersom jag inte kan föreställa mitt liv utan dig, det finns saker som jag inte kan tänka sig att göra, saker jag  inte kan föreställa se. När du nu har kommit in i mitt liv och dessutom väldigt långt, och grävt runt på saker och ting, har man ingen rätt att bara försvinna utan att först gräva igen lite.
Det var inte tänkt att vara lätt, säkert, snälla snälla, jag ber, snälla. Något som hade visat sig vara så lätt visade sig total kracha som det svåraste. Det var inte ett dugg samma längre
Han tar sina händer upp mot där mina händer vilade han sveper sina fingrar runt mina med mjukhet han verkar ändå vilja så väl.
Han skalar bort mina fingrar ser på mig och sedan gester, genom att trycka min hand bort till mitt bröst från hans.

Torka dina ögon kompis, jag vet att det är svårt att ta men han har gjort sitt val, och de är så det är.

Det finns mycket mer fisk i havet. jag vet att du vill göra, se hur mycket denna smärta gör ont, men du måste gå iväg nu, det över.

Och jag bara stod där.
Jag kan inte säga ett ord.
Orsak till att allt har just gått.
Jag har ingenting.
Absolut ingenting.

Att försöka dra honom nära av nakna desperation, lägga armarna runt honnom för att försöka ändra vad han säger.
Sätt mitt huvud i höjd med honom så han skulle engagera sig i.
Titta in i hans ögon för att få honom att lyssna igen, jag ska inte, vill bara inte lämna allt just nu.
För du visade ändå något annat, och jag hade aldrig sett de där jag nu såg om inget fanns. och din ska låta våra saker helt enkelt kraschar och faller ner.
Din hälsa ur funktion nu är väl bortrest.
Han drar sig undan, mina armar som är tätt fastspända runt hans kropp sakta skjuter mig tillbaka när han ser på mig rak.
Vänder så han har nu fått honom tillbaka till mitt ansikte, tar ett steg framåt, blickar tillbaka och sedan går iväg.

Jag vet i det förflutna har jag funnit det svårt att säga, berätta saker, men inte berätta rakt. Men ju mer jag drar på handen ju mer drar du dig bort.

Jag vet din hållning när du lutar dig mot en dörrkarm, jag vet ditt sätt att hålla i telefonen och jag vet ditt sätt att prata i den. Jag vet ditt sätt att prata med folk du inte känner och hur dina ögon vidgas när du ser någonting du gillar. Jag vet ditt sätt att bry dig om mig och om andra och jag vet hur bra du är på att lyssna. Jag vet ditt sätt att stå och gå och ditt sätt att sitta. Jag vet ditt sätt att sjunga med till musiken och jag vet hur du säger kloka ord som du inte ens förstår innebörden av. Men framför allt vet jag hur du får mig att känna mig så lycklig ,speciell och att jag klarar allt. Jag kan inte förstå men ändå vet jag att du får mig att skratta även när jag hatar dig och att du trycker mig emot dig när jag är ledsen. Jag vet att du inte tycker om att se mig gråta och att du febrilt torkar varje liten tår som rinner från min kind. Jag vet att oftast när du skrattar så kliar du dig nästan alltid på din vänstra arm och kisar med ögonen mer än du ler.

Och att du nästan hela tiden sveper en hand över ditt hår, inte att du rättar till något eller knappt att du nuddar det, bara att du kollar så allt ligger på rätt plats.

Och jag vet exakt hur du ser ut när du tror eller säger att du vet hur en sak fungerar eller hur man gör för att fixa till de, även fast du egentligen inte vet. Jag vet hur du ser ut när du tänker, och jag vet hur du ser ut när du inte förstår.

Och att du alltid blinkar en tusendels sekund före med höger öga än med vänster när du diskuterar eller vill förmedla någonting viktigt när du är upprörd. Jag vet exakt hur man får dig irriterad och jag vet precis hur man ska få dig glad. Jag kan fortsätta rabbla på med saker, och jag kan inte förstå eller över huvudtaget begripa varför jag kan vet om och kan allt de här, jag kan inte förstå hur man kan så mycket om en person men ändå veta så lite.

Men jag kan inte låta bli att tycka om alla dessa saker på ett visst sätt och att inte kunna motstå dina lätta kramar, och hur du håller om en så stadigt men samtidigt så lätt att man aldrig kan känna sig klämd eller kvävd men ändå känna och veta hur mycket du håller om en.

Ingenting är så viktigt som då längre, allting bara är, allting bara blir, exakt precis sådär med inga förväntningar kan inget gå fel inget kan rasa inget blir fel. Allt bara är allt bara går

Utåt verkade vara mycket hård, pratade sällan om sina känslor. Men i den värld som först levde behövdes inga känslor. Där var det många bekantskaper beteckna bekantskaper, ytan av något som inte riktigt gick att ta på, som inte gick att nå och fick man någongång tag på det gick man in på något som man absolut inte förstod sig på, och inte vill göra om igen. De som var det viktiga var att man visste vart man satt fötterna. Olycka, besvikelse existerade inte, hade aldrig haft någon betydelse. Men det skulle ändra hela livet när man fick smak av det hela på riktigt.

Ju färre problem man har, som man ser, känner efter, eller faktiskt rent utav lägger märke till, desto svårare och större problem blir dem som man faktiskt har. Eller så är det bara så enkelt att dem med fler problem lär sig hantera dem bättre.

Familjerna hade alltid varit så perfekta, alltid gett ett så bra intryck. Men i själva verket var allt uppbyggt av pengar. Fina middagar, eleganta kläder, enorma hus. Allt av materiellt värde gick att finna. Ständigt blev man mött av falska leenden, tillgjorda skratt, artiga fraser. En yta som man ständigt blev lurad av. Men det fanns ingenting mer än denna yta, inget djup. 

Uppfostrad till att förtränga sina känslor, lämnade av allt helt åt ödet. Som litet barn var mycket öppen och framåt. Men efter några år möttes man av en intetsägande individ, som ståndigt kom med trevliga fraser, utan något djup. Det var precis som om stängde in sig i sig själv. Höll känslorna inom sig istället för att leva ut dem. Man gjorde de som man förväntades göra, som alla andra gör för man vet inget bättre.

Samtidigt växte en fasad upp runt omkring. Den där hårda, kalla, känslolösa fasaden. Såg bara sig själv, brydde sig inte om någon annan. Gömde sig bakom flotta fester och stora tillställningar, ville inte visa hur egentligen kände sig. Omedvetet förvandlades till en rå typ som såg ned på alla svaga, ömtåliga, eländiga människor. De hade inget att ge, inget fanns att hämta,dom låg på en annan nivå, de var bara som en del av den där kalla vågen. 

Dagar, månader, år sprang iväg, inget ändrades, allt fortsatte i samma bana. Nya fester, nya bjudningar, nya tillställningar följde varandra. Levde livet i en overklighet. Behövde inte se, känna, tycka, kunde bara iskallt ignorera allt. Men allt fick hastigt ett slut när beskedet kom, beskedet som vände allt upp och ned. Som ett korthus rasade allt samman.

Orden ekade i huvudet. Det var precis som gick i en dimma, befann sig i en annan värld. Det som aldrig skulle hända var plötsligt ett faktum. Hela tiden sökande efter det som fattades, likt ett litet förvirrat barn, vandrade omkring. Visste inte vart skulle ta vägen, som så många gånger tidigare i livet. Men då hade allting varit annorlunda. Då kunde  gå på fina fester, svepa dyr champagne, frossa i god mat och vara säker på att få uppleva det igen. Nu fanns ingenting längre. nästiltill overkligt. Det fanns ingenting längre. Gick inte att vara givmild, snäll. kall, hård, eller känslolös längre,  allt hade bara rasat.

gick därifrån tom. Förtvivlad, frustrerad, förkrossad gick genom dörren till verkligheten. En verklighet som tidigare varit så avlägsen, så långt borta. Ensam, helt övergiven började gå hemåt. Allt hade plötsligt fått ett annat värde. Pengar, lyx, glamour betydde ingenting. Den så fina yta som alltid räddat förut hade inget att ge längre. Med tunga steg vandrade sakta. Det var mörkt ute och det skarpa ljuset från gatlyktorna skar som knivar i  ögonen. Bil efter bil körde förbi, fotgängare efter fotgängare gick förbi, cyklist efter cyklist svepte förbi, men ingen såg de jag såg

Igår var en sån dålig dag så det finns inte, men idag ååååh idag hahah älskar det en sån sjukt bra start på juli månad, har inte skrattat så mycket på år, spontana och egentligen ganska tråkiga saker gör att livet är så värt att leva! oj vad jag älskar alla människor som står mig närmast, och absolut dom som har medverkat idag, TACK!

nu ska jag soooova jävligt gott.

Livet är det som händer medans du är upptagen att planera det, så mer än väl sant!