Sitter och planerar lite och tänkter på Gran Canaria. Som sagt det ända jag har tankarna på just nu, Lååååt dom här 28 dagarna gååå snabbt nuu!

Vet inte alla höga och varje liten grej

Men jag kan bara komma igång den här kan inte vara meningen med det hela, allting bara upprepas

Kanske finns det ingenting att tro, vad behöver vi för att reda ut vad som händer om det inte finns något här för mig

Du låter mig bara för att få reda på att jag känner dina armar runt om mig, men inte värmen

Dina ögon är riktade mot mig, men har du någon gång sett bubblor som inte spricker?  

mitt hjärta tar inte fart,  Kärlek gör inte ont ge upp allt du fick

Var är sanningen när jag behöver den.

Bli av med glitter och guld Sätt kärlek där jag känner det

Göra verkliga fyll i fördjupningen med ett hjärta

Ge det någon slags mening spricka upp visa mig vem du egentligen är, precis en glimt att tro på.

Jag skulle egentligen vilja ta upp min första kärlek som kanske egentligen var min tredje kärlek om man räknar sportsligt på en sanningsärlig nivå
eller hur man nu ska uttrycka det.
Men att den var kanske den allra riktigaste kärleken, men det känns inte rätt att ta upp den än, den är fortfarande för ny.typ
och att fallet med den är att jag i sådanna fall skulle behöva skriva ner en bok känns det som,
men att jag tror bara det är så det känns just för tillfället, att jag kanske om bara ett halv år
skulle kunna dra historien lätt på en 2 minuter. Men just nu, nej.
Därför tänkte jag dra en berättelse om min första smak på kärleken.

Jag hade precis fyllt tolv år, och gick i årskurs sex, jag och min familj och en familj till drog en skidresa till österrike.
Vi som kom från sverige och bodde på hotellet fick välja mellan ex antal grupper man kunde åka i med en skidutbildad lärare som både hittade och kunde tala
tyska, så vi slapp att tappa bort oss bland dom höga fjällen med dom 1000 troligtvis ännu fler pisterna.
Vår familj plus den andra familjen, väl goda skidåkare tryckte in oss i den gruppen som kallades för "rejsarna" eller något sådant.
Det slutade med att alla andra som hade bestämmt sig för att hoppa in i gruppen vi var i bytte allt efterssom till en av dom mindre "svåra" grupperna.
Så tillslut vart det då bara jag och min familj och familjen vi åkte emd kvar i gruppen, med den där skidläraren Marcus.
Så i slutet av dagen då alla hade bytt så fick vi väldigt bra kontakt med den där Marcus, en skön smålänning med vita raka tänder mörkt fint hår och en
rejält vältränad mage.
Jag blev så kär i honom att jag på kvällarna tvingade mina bröder och deras kompisar att vi skulle gå och fråga han om han skulle med och bowla bada och
sånna saker, för jag vågade ju absolut inte fråga själv!
Men trots att vi "små barn" frågade den där 22 åringen som jag tror om jag inte minns fel att han var, frågade om han ville följa med oss på våra saker,
följde han glatt med, och om jag inte innbillade mig helt prata han med mig extra mycket.
Men veckan närmade sig sitt slut, och jag vet att kvällen innan vi skulle hem satt jag och grät inne på toan på hotellrummet för att jag inte skulle få
träffa han något mer.
När jag sedan hade fixat klart mig och var klar för att gå ner och äta middag går jag utanför hotelldörren tog hissen ner, och där står han, i hissen!
Jag hade inte varit själv med honom en sekund på hela veckan, och blyg och ung som jag var då vågade jag knappt prata.
Han hejade lite flörtigt och ifråga satte genast mina tår sprängda röda ögon,vad skulle jag säga liksom?
La snabbt fram något om att min pojkvän hade dumpat mig. haha hur dum får man bli? mina bröder hade ju under något tillfälle under veckan stått och sagt
att jag inte hade någon pojkvän, och jag var bombsäker på att han lyckats höra dom och deras snack om det.
När jag stod där och kände mig dum för jag krystat fram en sådan dålig lögn, gick han ett steg fram böjde sig ner mot mig och gav mig en lätt puss på munnen.
Jag tror inte att jag har varit så generad i hela mitt liv, och jag skakade så benen höll på att böja sig dubbelt.
Och jag kommer aldrig glömma mitt tomat röda ansikte när jag vände mig om i hissen mot spegeln efter det att han gått ur hissen.
haha nästan lite skrattretande när man tänker tillbaka på det.
Men det var det sista jag såg av han, jag levde gott på den där pussen resten av kvällen och natten, tror inte jag sa många ord till någon, tror mest jag satt
och små log för mig själv, haha
Dagen efter grät jag några tårar innan vi lämnade hotellet mot flygplatsen, jag höll blicken åt alla håll vägen från hotellrummet och till flygplatsen.
Men ingen Marcus någonstans..
Väl på flygplatsen stod min pappa mamma , den andra familjens mamma och pappa och pratade om hur trevlig Marcus hade varit och så vidare.
Och så hör jag andra familjens pappa säga att han var nyförlovad och hade haft tjej i tre år.
Jag vart så knäckt och kände mig oerhört sårad och dum att jag bara hade lust att sjunka under jorden. herregud stackars lilla flicka haha
Efter att jag kom hem, hade jag en bild av han gömd i min dagbok som jag kollade på varje kväll.
Dessutom hade jag och resten av den gruppen jag gick i fått hans mobilnummer ifall vi skulle tappa bort oss på fjället.
Så varje kväll eller dag i kanske tre veckor ringde jag han från dolt nummer för att bara få höra hans röst.
haha sen tror jag att han bytte nummer, för sen kom jag aldrig fram till han
längre. och sedan glömde jag han